Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1573
Ryssland (Historia — 1908)
1574
1 8 7 7—7 8). Detta kostade
oerhörda offer, och den triumf för
R:s Balkanpolitik, som freden i
San Stefano innebar,
omintetgjordes, då stormakterna på
Berlin-kongressen (se d. o.) reviderade
freden på ett sätt, som R. kände
som en nationell förödmjukelse.
Av det allmänna missnöjet
begagnade sig den nihilistiska
terrorismen, en rad attentat igångsattes,
och mars 1881 mördades tsaren,
just som han, skrämd av terrorns
tillväxt, stod i begrepp att på
Loris-Melikovs initiativ införa
ett slags skenkonstitution. Hans
efterträdare, Alexander III
(1881—94), utövade med
Pobjedo-nostsev som rådgivare ett järnhårt
reaktionärt despotregemente med
förstärkt polisuppsikt,
repressalier och förvisningar till
Sibirien, judeförföljelser och
russifice-ringsåtgärder. Missnöjet, ökat av
ekonomiska kriser och svåra
missväxter, blev alltmer kompakt men
kunde ännu hindras att taga sig
allmänt uttryck. I Asien ökades
R:s inflytande samtidigt som det
försvagades på Balkanhalvön.
1881 ingicks ett nytt förbund med
Tyskland och Österrike, och efter
dess utgång 1887 avslöts med
Tyskland det s. k. återför
säk-ringsfördraget (se d. o.). Den
spirande misstron mot Tyskland och
England medförde emellertid ett
närmande till Frankrike (se d. o.
sp. 525 och E n t e n t e).
Alexanders son Nikolaus II (1894—
1917) fortsatte de despotiska
traditionerna. Snabbare än förr
tillväxte nu den oppositionella
rörelsen, som samtidigt trots alla
hinder började att fastare
organiseras. Den borgerliga oppositionen,
som drömde om R:s omdaning
efter västerländska,
parlamentariska mönster, fick alltmer sitt
centrum i semstvorna, vilka nu
oförskräckt började spela en
politisk roll —■ från de i själva verket
ytterst moderata
”semstvolibera-lerna”, till största delen
godsägare, separerade så småningom
en huvudsaki. ur den s. k.
intelligensen rekryterad radikal flygel,
ur vilken sedan framgick det
”kon-stitutionellt-demokratiska” partiet (kadettpartiet, se d. o.). Av
resterna av de äldre hemliga
revolutionära organisationerna
bildades 1900 det
”socialrevolutionära” partiet, vilket i likhet
med sina föregångare i
bondemassorna såg den ryska
frigörelserörelsens rätta bärare. 1898
bildades det på arbetarproletariatet
baserade socialdemokratiska
partiet, inom kort splittrat i
”miajori-tetsmän” (bolsjeviker) och
”mino-ritetsmän” (mensjeviker; se d. o.
och Bolsjevism).
Socialdemokraterna ökades hastigt i den
mån som stadsproletariatet växte
till följd dels av R:s snabbt
fortskridande industrialisering, dels
av det rådande finansiella
systemet, som lade an på forcerad
sädesexport och icke skydde att
utarma bönderna och därigenom
massvis driva dem till industrin.
Till ett verkligt utbrott kom oron
först då R:s katastrofala
motgångar till lands och sjöss i
Kysk-japanska kriget
(se d. o.) obarmhärtigt avslöjade
de maktägandes inkompetens.
Kriget väckte mot dem en
indignation och ett förakt, vilket jämte
det allmänna missnöjet över de
tunga krigsbördorna underlättade
den revolutionära propagandan.
Ett typiskt exempel på
förvirringen är det först 1908 avslöjade
dubbelspel, som länge bedrevs av
provokatören Aseff, på en gång
tjänsteman i ohranan (se d. o.)
och upphovsman till en serie
revolutionära våldsdåd. Den moderata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
