Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 SELMA LAGERLÖF
larna för att tvinga den att vända och
lyckades också att föra den tillbaka till
stigen.
Men knappast voro de där, förrän
hästen gjorde en omväg mellan ett par
träd och på nytt begaf sig rätt inåt
skogen.
Prosten var så viss om att den gick
orätt, som det gärna var möjligt, men
då hästen var så envis, tänkte han, att
den kanske ville söka sig fram till en
bättre väg, och så lät han den fortsätta.
Hästen gick framåt med god fart,
fastän den inte hade någon stig att följa.
Stod en bergklint i vägen klättrade den
uppför den lika vigt som en get, och
då det sedan bar utför, satte den
fötterna tillsammans och kanade utför de
branta hällarna.
”Måtte den bara hitta tillbaka hem
före kyrkdags !” tänkte prosten. ”Jag
undrar hvad min Delsbofolket skulle
hålla, om jag inte komme i tid till
kyrkan. De skulle väl säga, att det inte
var bättre att vänta af en skolpräst. En
sådan kunde förstås inte reda sig i
skogen på egen hand.”
Han fick inte tid att länge undra
öfver hvad Delsbofolket skulle säga,
för han kom helt hastigt fram till en
plats, som han kände igen. Det var en
liten mörk tjärn, på hvilkens strand låg
en fäbodvall. Här hade prosten varit
en gång förra sommaren, och nu insåg
han, att det stod just så till, som han
hade fruktat. Han var djupt inne i
skogstrakten, och hästen sträfvade
framåt mot sydost. Det var, som om
den hade föresatt sig att föra honom så
långt bort från prästgård och kyrka
som möjligt.
Prosten sprang med all hast ur
sadeln. Han kunde inte på detta sätt
låta hästen föra honom bort i obygden.
Han måste hem, och eftersom hästen
envisades att gå orätt, beslöt han sig
för att vandra till fots och leda den tills
de kommo in på kända vägar.
Han lindade tygeln om armen och
började vandringen. Det var inte någon
lätt sak att gå genom skogsmarken i
päls och tunga stöflar, men prosten var
en stark och härdad man, så att detta
besvärade honom inte det minsta.
Men hästen vållade honom nya
bekymmer. Den ville inte följa honom,
utan satte hofvarna i backen och
spjärnade emot. Det var inte att tänka på
att få den ur stället.
Nu blef prosten ond till sist. Han
brukade aldrig slå den där hästen, och
det tyckte han sig inte vilja gripa till nu
heller. 1 stället kastade han tyglarna
och gick ifrån honom. ”Vi får väl
skiljas åt här, eftersom du vill gå din
egen väg, sade han. ”Jag kan inte
dröja i skogen hela natten och bråka
med dig.”
Han hade emellertid knappast gått
ett par steg, förrän hästen kom efter
honom, fattade ett försiktigt grepp i
hans ärm och sökte hejda honom.
Prosten vände sig då om och såg
hästen in i ögonen, liksom för att
utforska hvarför den betedde sig så
underligt.
Nästa dag kunde han inte förstå hur
det hade tillgått, men då i nattens svaga
ljus, kunde han läsa i djurets ansikte
lika tydligt som om det hade varit en
människas. Han kunde se, att hästen
befann sig i den fruktansvärdaste
ängslan och oro. Den riktade en blick
på honom, som var både bedjande och
förebrående. ”Jag har tjänat dig och
gjort din vilja dag efter dag,” tycktes
den vilja säga. ”Skall du inte kunna
följa mig denna enda natt?”
Prosten blef obeskrifligt rörd öfver
den bön, som han läste i djurets ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
