Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYAÄRSNATT I SKOGEN 23
”"Jag klagar öfver att ingen vill vända
sig till mig för att få råd och hjälp,’
mumlade han, ”då får jag väl inte säga
nej till den ende, som ber mig om
bistånd, om det än inte är någon annan
än ett oskäligt djur.’”’
Han ledde hästen fram till en sten
för att kunna stiga upp i sadeln. ”Gå
på du!” sade han. ”Inte skall jag svika
dig eftersom du vill ha mig med. Ingen
skall säga om prosten i Delsbo, att han
nekar att följa någon, som befinner sig
i nöd.”
Efter detta lät han hästen gå som
den ville och tänkte bara på att hålla sig
kvar i sadeln. Det blef en farlig och
besvärlig färd och uppåt bar det nästap
hela tiden. Skogen stod så tät omkring
honom, att han kunde inte se två steg
framför sig, men det förekom honom,
som om de klättrade uppför ett högt
berg. Hästen krånglade sig uppför de
vådligaste branter. Om det hade varit
prosten själf, som hade styrt, skulle han
aldrig ha tänkt på att föra fram en häst
genom sådan mark. ”Du ämnar väl
aldrig ge dig upp på Blacksåsen
heller, ”” sade prosten till hästen och
skrattade litet på samma gång. Han visste,
att Blacksåsen låg där i trakten, men
det var ett af de högsta bergen i
Hälsingland. Han kunde inte tro heller, att
hästen hade förlorat allt förstånd.
Midt under ridten började prosten
märka, att han och hästen inte voro de
enda, som färdades ute i natten. Han
hörde hur stenar rullade undan och hur
grenar brötos. Det lät som då stora
djur bana sig väg genom skogen. Han
visste, att det fanns godt om både björn
och räf i den trakten, och han undrade
om det var sådant otyg, som var ute.
Men han kunde inte tro det heller,
eftersom hästen inte visade minsta tecken till
fruktan.
Uppåt och uppåt bar det, och ju
högre upp de kommo, desto glesare
blef skogen.
ÄAdtligen redo de framåt en nästan
kal bergrygg, så att prosten kunde se
sig omkring åt alla håll.
Han såg ut öfver omätliga sträckor
af land, som gick upp och ner i klackar
och åsar och öfverallt låg täckt af mörka
skogar. Så mörkt som det var, var det
inte lätt att finna reda i vimlet, men
några höga toppar, som sköto upp mot
himlen, kände han igen.
”’Jo jo män,” tänkte han, när han
hade fått tid på sig att finna sig tillrätta,
"’jo jo män är det Blacksåsen, som jag
rider upp på, det kan inte vara något
annat ställe. Där borta i väster ser jag
Järfsöklack och i öster blänker hafvet
bort mot Agön. Uppe i norr ser jag
också något, som skimrar. Det är nog
Dellen. Och här i djupet under mig
ser jag den hvita röken från
Niamforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag
rider på. Det var också ett äfventyr.”
Just då de kommo upp på själfva
höjden, stannade hästen bakom en yfvig
gran, som om han ville hålla sig dold
där. Prosten steg af för att bättre
kunna se sig omkring. Han var
missnöjd med sig själf, som hade låtit hästen
föra honom upp på den branta, ödsliga
bergstoppen midt i mörka natten.
Prosten hade knappast gått ett par
steg, förrän han blef stående. Bergets
platta, kala hjässa låg framför honom,
men där var inte tomt och öde, som han
hade trott.
Midtpå den öppna platsen låg ett
stort klippblock, och rundtom detta
var en stor djurskara församlad. De
höllo sig stilla som åhörare omkring en
predikstol. Han kunde inte låta bli att
tänka, att de voro ditkomna för att
hålla något slags ting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
