Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ NY KULA 55
Jean lydde. Seda tog hon i riktigt
på skarpen.
"Hur är det möjligt, att du, en
präst, en mogen man, kan bära dig så
lättsinnigt åt V”
”"Tvärtom, liten vän — det är nog
det klokaste, jag kan ta mig till.”
”Men hvilken skam! Hvilken
ringaktning för ditt heliga kall!”
Jean ryckte på axlarna och kunde
inte kväfva ett löje.
”Kära Beata, mitt kall? — Du
och hela världen har ju i alla år
förebrått mig att jag alls inte passar till
präst.”
Hans svar var så obestridligt, att
fröken greps af en öfverväldigande
förbittring. — Hon hade älskat och
förlofvat sig med en präst — hon kunde
inte gifta sig med en försäkringsagent.
Vreden tvang fram tårarna.
”Och inte ett ord har du sagt till
mig, ”” halft skrek, halft snyftade hon.
”Jag frågar dig ju nu, hvad du
tycker.”
”Ja, nu! Och jag — förbjuder dig
— iag” —
Han hostade till. — En plötslig
visshet att han trots allt hennes motstånd
obevekligt skulle utföra dådet, betog
henne med ens talförmågan för en
lång stund. Under förfärlig tystnad
stirrade hon på det förhatliga brefvet,
som han envist behöll i sin hand, och
han såg på sin klocka med en
behärskad uppsyn, som fullständigt dödade
allt hopp och all kärlek i hennes hjärta.
Hon förstod icke, att den slutna, lugna
minen i hans sänkta ansikte gömde en
sista, sorgsen afvaktan. Denna middag
måste brefvet afskickas — och innan
dess skulle han veta, om det var
honom själf eller prästrocken, ”mamsell”
hållit kär. MNågon otålighet ville han
inte visa. Orörlig väntade han så med
uret i handen, till dess hon fick fram
sitt domsutslag.
”Nåja, Jean — det säger jag dig,
att tar du afsked af ditt ämbete — så
tar du afsked af mig med.”
Hon hade blifvit askgrå om
kinderna, mun och ögon skälfde, stramt
smala. Jean betraktade henne hastigt,
men klart, medan hans hvassa
mustascher darrade lätt vid svaret.
”Vi ha hållit ihop länge, Beata.”
Hon höll andan, men sänkte sin
blick för hans.
””Men — som du vill,”” slöt han och
strök med någon möda den nötta
guldringen af fingret.
En stund senare vandrade pastorn
ensam till posten med sitt bref.
$
Vid kyrkoherdens <middagsbord
väckte adjunktens egendomligt
förvandlade utseende en lätt undran. Man
kunde inte rätt afgöra, om han var
ledsen eller glad. Men något särskildt
var det fatt med honom.
”Hvad pastorn ser — upprymd
ut i dag,” anmärkte kyrkoherden
försöksvis.
”Jaså, ja, det sade också mamsell;’’
svarade Jean ögonblickligen. ” Hon
tyckte jag såg full ut.”
Man förstod ju, att pastorn
skämtade, men fann hans leende
besynnerligt frånvarande. Han tycktes tänka
på något helt annat än det han talade
om. Hans öfverdrifter i samtalsspråket
hade man vant sig att besvara med
menande tystnad. Nu blef denna mer
tryckande än vanligt. Pastorn kände
den och sig själf ovanligt besynnerlig.
Dagen hade bragt honom så mycket
— han satt litet handfallen inför allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
