Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 GUSTAF
den bredaxlade fästmannen. Han
tycktes kunna lyfta henne på rak arm som
en barnunge och hysta henne ut genom
fönstret, om han velat. Men han såg
brydd och litet orolig ut inför hennes
hvassa blick. — Hon hade ägnat
honom all den dyrkan, som en ung
sedesam flicka kan nära för en ung ståtlig
präst — äfven om han råkar vara litet
ostadig. Hans vackra röst och det
kall, han valt, bländade henne, och när
han friade, tog hon mot honom med
öppen famn. — Den långa väntetiden
med alla dess bittra missräkningar hade
hamrat bort det där rökelseljufva
svärmeriet, liksom de eviga etydernas
pianoklink hennes musikaliska känsla.
Hennes ungdomliga behag var nu
förtorkadt till en viss regelbunden
stramhet i väsen och utseende. Nu drömde
hon inte om annat än att en gång få
ett bärgadt hem och en prostinnas
värdighet. Nog såg det mörkt ut, men
hon ämnade ej ge tappt. Allvarligt folk
beundrade hennes trofasthet, men
tviflade på belöningen. Hos kyrkoherdens
stod hon högt i gunst. Gamle Hoberg
brukade beklagande säga om fästfolket :
”Den lilla hyggliga flickan, hur har
hon kunnat fästa sig vid en sådan
stolle V”
”Nå, men Jean,” utbrast hon
slutligen, ”sitt inte och se ut, som du
vore full! Ska du inte gå ut?”
”"Jo, lilla mamsell — jag vet bara
inte” —
Hon gick närmare och ville ta
brefven ur hans hand. Han drog den
undan.
”Hvad är det där?” frågade hon.
”Det,” inföll han i fastare ton,
”det är ett bref, som jag fick i dag —
och ett, som jag har skrifvit.”
"Nå!”
ULLMAN
”Jag vet inte, om jag skall skicka
af det sista.”
”Trams!” snäste hon med sin
sydskånska tvärsäkerhet.
Han skrattade till, godmodigt, men
en smula konstigt, tyckte hon. Hon
stampade, som när man raskar på
skolbarn. Han fortsatte, underligt
dröjande :
”"Jag vet nog — men jag vill höra,
först — hvad du säger om det.”
”Om hvad för slag?”
”Tja — låt gå! Tag det förnuftigt !
Jag har skrifvit och begärt afsked —
från ämbetet.”
Fröken Eriksson ryggade igen mot
dörren.
”Jag har fått anbud på en
präktig” —
”Jean"!” skrek hon, ”är du
verkligen full?”
”På en präktig framtidsplats i ett
försäkringsbolag, ” fullföljde Jean med
höjd stämma.
Han tog upp vännens skrifvelse och
räckte henne den. Till hans häpnad
ryckte hon den till sig och ref den i
småbitar, hvilka hon slängde i
spottbacken.
”"Men Beata!”
Han hade plötsligt tappat modet att
säga ””mamsell”.
”Jaa — men du då, Jean!”
Hennes smala, bruna ögon
gnistrade af ovilja och afsky. Att han kunde
sitta där i sin opassande kontorsjacka
och helt kallblodigt, ja, med synbar
förnöjelse berätta henne så upprörande
saker! Att han inte skämdes! Att han
inte insåg! — — —
Pastor Anshelm insåg verkligen,
hvad det nu gällde, men han
skämdes inte.
”"Stäng fönstret!” befallde fröken
Eriksson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
