Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Barbacka ridande följde hon med när
det bar i väg, ibland i ganska hård
fart, ty drängarna roade sig åt att
pröfva hennes mod. Men hon erfor
ingen fruktan och hon hörde icke
karlarnas skratt och prat. Öfver sjön
lyste solnedgången och löfträdens
mörka massor speglade sig i vattnet och
förvandlade allt omkring henne till
nya bilder, helt olika dem hon såg där
under dagens lek, nya och okända
landskap. Under sig kände hon
värmen af hästens kropp, som flämtade
lätt då djuret drack, och hennes
fingrar borrade sig in i och grepo tag i den
sträfva manen. a
En dag hände det sig att flickan,
trött af leken med syskon och
kamrater, gick ifrån dem och sprang ner till
stallet. Detta stod nu öfvergifvet, ty
midt på förmiddagen voro hästarna i
arbete; men hon sökte upp en af
spiltorna som var full af hö och sträckte
ut sig där för att hvila.
Strax kommo drömmarna då. Hon
slöt ögonen, låg skönt domnad i doften
af hö och mötte dem ifrigt. Utifrån
gårdsplanen hörde hon kamraterna
ropa sig, men svarade ej; hon ville
vara ensam och tänka på hur stark
man kan vara och hur modig och
djärf ... Så här: Vindarna svepa
omkring en och gräset böjer sig för dem
och går i vågor ... Lägger man örat
till jorden, hör man på många mils
afstånd hästhofvars klapprande som
närmar sig. Det kan vara vän eller fiende,
man vet ej. Man kryper mot en sänka
af marken och gräsen dölja en; solen
bränner, det är ljust, hvitt, hvitt ...
Man väntar, man vet ingenting, i nästa
stund kan man vara död, men hjärtat
klappar endast af förväntan och
glädje ...
Hon spratt till, det kom steg på
MARIKA CEDERSTRÖM
stallgården. Det var en af drängarna
som kommit in och närmade sig
spiltan där hon låg. Det var en lång mörk
pojke, han kom i skjortärmarna och
stöflar, väl direkt från något arbete,
och hans hår glänste af fuktighet.
”Är du här?” sade han först, men
hon svarade ingenting, ty han kunde
ju själf se att hon var där, tyckte hon.
”"Låg du och sof?”
”"Nej.”
Han småskrattade, stod en minut
och vaggade på kroppen, så gick han
upp i höet och satte sig ner bredvid
henne. Hela tiden höll han ögonen
fästa på hennes ansikte.
”"Hvad gör du här då?”
”TIngenting.”
”Så bruna ögon du har! sade han
Förlägen vände hon bort blicken.
Hvarför kommer han och stör mig,
tänkte hon.
Genom de stora öppna stalldörrarna
flögo pipande sparfvar. Doft af damm
och fläderblom mättade luften ute i
solskenet och dref in genom fönstret
öfver spiltan. Bortifrån ängarna
hördes rasslet af en slåttermaskin.
Flickan gjorde en rörelse för att
resa sig och gå.
”Ska du gå? hvarför går du? A
det därför att jag kom in?” sade
mannen.
”Nej, ”” svarade hon och satt kvar
för att inte såra honom.
”Ska du rida med ner till sjön i
kväll?” frågade han.
”Ja, om jag får.”
”Tala bara vid mig, så får du
hvad du vill!”
””Tack, ” sade hon.
Det blef tyst igen. Hon låg nu stilla
och hon tänkte på mannen bredvid sig.
Han var ung och glad och snäll, tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
