Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
åren var det hennes lust att hjälpa till
i sitt gamla husbondefolks trädgård.
Särskildt tänkte hon då på att kratta
gården hvar lördagskväll och hvar gång
någon främmande väntades. På den
bild, vi ha af henne, står hon också
med sin kratta.
Men vintern var ödslig för hennes
verksamma natur och lifliga lynne; ej
heller var det lätt att stänga nöden ute,
när intet arbete gafs. Kammaren var
också så förfallen, att det flera gånger
var fråga om, att hon måste flytta till
fattigstugan.
Hur mycket kärare var dock ej
henne den ensamma kammaren,
särskildt då hon sedan fick godt
kamratskap. Genom en väns gifmildhet blef
hennes bostad reparerad samtidigt med
väfskolan och detta blef henne till stor
fröjd och tacksamhet. Hennes sista år
blefvo härigenom ljusa, hennes
naturliga glädtighet lefde upp och hon spred
trefnad omkring sig för oss alla med
sin förnöjsamhet.
Det föll sig nu naturligt, att hon
kom att hjälpa oss med spolningen till
väfvarna. Trots sin höga ålder såg hon
utan glasögon att spola de finaste garn.
Och man kunde lita på, att hon ej
trasslade bort något. Hon hade också
ögonen öppna för, att icke heller någon
annan gjorde det.
Icke heller förlorade hon
tålamodet eller sitt goda humör, hur många
gånger hon än måste byta om härfva
på sin garnvinda, då väfverskorna, alla
på en gång, ville ha spolar. Och om
garnet var besvärligt, så att hon icke
hann så många härfvor på dagen (hon
hade ett öre härfvan), var hon ändock
lika förnöjd, då pasmatrådarna, som
hon gömt, räknades om kvällarna. Hon
visste, hon, hvad som välsignar det lilla.
Underbart räckte det ock till för
henne och hon ansåg aldrig att det
LILLI ZICKERMAN
fattades henne något. Bara man är
nöjd, så går den ena dagen med den
andra, brukade hon säga.
Hennes största glädje var att få vara
med om de enkla andaktsstunder,
hvarmed vi bruka börja och sluta dagen.
Det var en syn att då se henne komma
stilla in med sin psalmbok och niga
djupt. ÖOch att sedan höra hennes
åldriga röst vid psalmsången. Aldrig
skall jag heller glömma, då hon på min
femtioårsdag i allas namn till mig
framförde deras lyckönskan.
Hon undslapp dock ej ålderdomens
krämpor, men gaf ej gärna vika för
lindrigare åkommor, särskildt då hon
visste, att det var brådt i väfsalen. På
nyåret 1904 blef hon allvarsamt sjuk
och den efterskickade läkaren sade oss,
att det ej fanns hopp om tillfrisknande;
’hennes hjärta är utslitet var hans
ord. Så blef det ock, och hon
afsomnade i slutet af januari.
Det är kärt att få undervisa och
fostra de unga till arbetsamhet, men
ännu mer alt kunna bereda de gamla
arbete och lindra för dem fattigdomens
börda.
Om många sådana, hvilka genom
Föreningen för Svensk Hemslöjd fått
en bättre existens, skulle jag kunna
be
rätta — — —»
Fröken Berglund skulle icke kunna
tydligare berätta om sig själf eller
bättre kunna framställa sin uppfattning
af hemslöjden. Men sina svårigheter
förtiger hon.
Trots 200 kronor årligt lönebidrag
från länets slöjdkommitté till lärarinna,
sedan ytterligare tvenne biträden fått
anställas, och trots uppoffringar från
fröken Berglunds egna anförvanter gör
skolans ekonomiska trångmål det
omöjligt att kunna upphjälpa de tämligen
bristfälliga redskapen eller företaga
nå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
