Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
Marianne såg, att han var förargad,
men hon märkte också, att han såg
efter Magnus med en viss räddhåga,
när han gick in i det andra rummet
igen. Och det undrade hon icke på.
Det var en förskräcklig människa att
inge respekt.
Jeanne och Axelina stodo kvar. Så
snart de hörde, att Magnus slagit sig
ned i konsulns skrifstol där inne,
sträckte Axelina leende fram sin hand
mot kassören. Han drog ljudlöst ut
lådan i pulpeten och en sekund senare
stoppade Axelina snabbt en tia i
fodralet till sin kikare. Hennes ögon mötte
ett ögonblick kassörens, och så log hon
emot honom. Det låg något af
segervisst koketteri i hennes min, och färgen
i herr Wennmarks ansikte steg en
nyans.
Marianne iakttog det hela med ett
visst tankfullt uttryck. Men hon ville
icke visa sitt intresse. Hon knäppte på
skrifmaskinen utan att se på den, och
kuvertet, hon skref på, fick en adress,
som säkert skulle ha förbluffat
postverket. Fröknarna mönstrade henne,
då de gingo ut, men de sågo endast ett
nedböjdt hufvud af någon, som föreföll
mycket flitig.
”Det var den nya kontorshästen, ”
sade Axelina, när de gingo utför
trappan. ”Men Gud, hvad Magnus kan
reta en.’”
"Han är odräglig,” sade Jeanne
med eftertryck.
”Men Pontus är hygglig.” Axelina
såg upp mot kontorsfönstret, ty
naturligtvis stod han där. Hon nickade.
”Man vet väl hvarför,” sade
Jeanne. ”Men han är väldigt ful.”
”’Jo, något,” sade Axelina med ett
öfverlägset leende. ”Men det är i alla
fall bra att stå väl hos honom.’”
”TJag förstår inte, hvarför Magnus
ULRIK UHLAND
gör sig så viktig, ” fortsatte Jeanne.
”"Det är precis som om det var han,
som rådde om hvartenda dugg. Hade
han inte bråkat, så hade Herbert
förstås fått sin kutter. Fyra tusen, det
är väl inte hela världen. Herbert sade,
att han hade tänkt ge sig ut i sex
veckor i sommar. Men Magnus skulle
förstås lägga sin näsa i blöt.”
”Jag tycker att han är lik gubben, ”
sade Axelina kort. ”Kan du tänka dig,
hvad han sade i dag?”
”Nej.”
”Att vi kunde lefva utan att vara
med på hästutställningen, så vi kunde
mycket väl köpa en billigare häst efter
Imperator än kapten Brandts. Jag vet
ingen kristen människa, som är så
kälkborgerlig som Magnus.”
Axelina talade med ett visst
hånfullt eftertryck.
”Men det har gubben sagt, förstås.
Magnus satt nere hos honom i går kväll
och spelade bräde. Och allt hvad
gubben säger, det säger Magnus efter.
Hvad är det för roligt att gå på
hästutställningen, om man inte har en häst
med? Och när vi ha haft det i fyra år.”
Flickorna hade kommit fram till
operahuset och de gingo in i
handskbutiken.
Under tiden satt Marianne stilla på
sin stol och var flitig. Hon tyckte det
var ganska roligt att se, hur brefhögen
växte, och när kontorstiden var slut
klockan half åtta, hade hon framför
sig på pulpeten tjugufem färdiga bref
med cirkulär. Hon tog på sig med en
viss belåtenhet och tyckte, att luften
aldrig hade känts så behaglig, som när
hon kom ut på Skeppsbron.
Det var en vacker kväll, och
mycket folk var ute. Luften var ljum, och
Marianne gick långsamt och njöt af
lykt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
