Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
fint porträtt. Jag tänker ha en liten
utställning till jul.”
”Fråga henne, vet jag.”
AnnMarie lät ovanligt liflig. ”Men hvarför
målar folk, om de inte få något
betaldt? ”
”För äran, förstår fröken, och för
att man inte kan låta bli. Den, som är
född målare, kan inte låta bli att måla.”
"Det var eget,” sade Ann-Marie.
Hon funderade ett t? ”Men farbror
Ljungström målar bhberr Byström väl
ändå för betalningens skull.”
Herr Byström såg öfverraskad på
henne.
”Hvad menar fröken?”
"’Jo, jag menar bara det, att inte är
det väl någon konst att låta bli, när
man tittar på honom. Jag har ritat af
honom. Vill herr Byström se?”
Ann-Marie log ett bredt löje och
tog fram ett visitkort ur fickan. Hon
såg förlägen ut.
”Men akta, så ingen får se det.”
Hon lade kortet under kanten af
herr Byströms tallrik och sköt för det
lilla blomglaset, som hörde till hvarje
kuvert.
Herr Byström kastade en blick på
kortet och såg sedan förbluffad på
AnnMarie. Porträttet var ett litet
mästerverk. Ann-Marie hade bara ritat en
kurva och några streck och prickar,
men det var den bästa afbildning af
konsuln, som kunde tänkas.
”"Vet fröken,” utbrast han lågt,
"det här var det bästa i sitt slag, som
jag sett på länge. Ni är ju en
utomordentlig karrikatyrtecknare.”
”Tycker herr Byström?”
AnnMarie såg förtjust ut. ”Jag ritade det
i går kväll. Vi voro på supé och det
var så långsamt. Det räckte i flere
timmar, och man hade inte ett guds
ULRIK UHLAND
skapande grand att göra. Jag går
alltid med en blyertspenna i fickan. Det
har jag gjort i all min tid, för när jag
hjälpte far att expediera, så behöfdes
det jämt att skrifva. Vi hade en
hökarbod i Västervik.” — Hon hejdade sig
plötsligt. — ”Men det är det väl dumt
att tala om.”
”Hvarför det då?” frågade herr
Byström.
”För att, ja, jag vet inte. Men det
säger tant, att jag inte ska låtsas om.’”
Herr Byström var road. Han
började tycka, att den rödhåriga fröken
Berthelsen var en ovanligt sympatisk
bekantskap. Han höjde sitt glas.
”Får jag dricka med fröken ?”
Ann-Marie skålade.
”Tycker herr Byström, att jag bär
mig enfaldigt åt? Ser herr Byström,
jag tycker det är så märkvärdigt det
där, att man inte kan tala om att man
har haft en hökarbod, när man kan tala
om pengarna, som man har förtjänat
just på sill och brasilianskt.’”
"För mig kan ni tala om hvad ni
vill, ”” svarade herr Byström. Han
började fatta ett och annat, som angick
Ann-Marie. Det var kanske ett visst
sammanhang mellan förtjästen af sillen
och det brasilianska och den
oförklarliga uppmärksamhet, som sällskapet
visade fröken Berthelsen. Det skålades
mycket med henne, och löjtnanten hade
under hela middagen visat sig mycket
älskvärd. Icke kunde det vara hennes
personliga behag, som verkade det.
Men den vackra, smärta flickan med
det ljusa håret brydde ingen människa
sig om. Det hade kanske varit en annan
sak, om hennes pappa hade haft
fröken Berthelsens pappas hökarbod.
Herr Byström fick en humoristisk
glimt i sina skarpa ögon, när han
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
