Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
traktade bordssällskapet. Det fanns
egentligen bara ett ansikte bland alla
dessa, som såg förfinadt ut, och det
var just fröken Bachs. Fröken
Salomonson hade briljanta färger, men
hennes läppar voro för fylliga, och det låg
något visst despotiskt i hennes ögon.
Konstnärligt sedt var hon icke vacker,
åtminstone icke i den här omgifningen.
Men hon hade kanske tagit sig mycket
förmånligt ut som ormtjuserska eller
danserska.
Fröken Axelina Ljungström var
däremot typen för en bortskämd och
pretentiös ung Stockholmsdam, och den
lilla såg ut som en liten slyna med sitt
tillgjorda minspel och sina ograciösa
fasoner.
Herr Byström öfvergick därefter
till att studera herrarna, ty konsulinnan
och fröknarna Nyman såg han ytterst
otydligt bakom de väldiga blomruskorna
i sina dyra och fula vaser.
Att måla den lille, runde konsuln
var verkligen ingen stimulerande
uppgift, ty hvar i herrans namn skulle man
utan att vara elak få in någonting
karakteristiskt i detta skinande ansikte med
sin lilla korta uppnäsa och små,
ljusgråa ögon? Herr Byström tog
ofrivilligt upp Ann-Maries visitkort, som
han af försiktighet stoppat i fickan på
sin litet trådslitna frack. Han hade
hyrt den för fem kronor, men det
kunde han ju beräkna in på honoraret.
Jo, hon hade sett det, hon. Det
var just i ögonen det låg. Hon hade
satt endast två små, ettrigt skarpa
prickar. Det var just detta litet stickande,
småsluga uttryck, som kom fram ibland.
Det var kanske det, som folk kallade
affärsblick. Men då måtte gubben
Salomonson ha en dylik i ovanligt hög
grad. Herr Byström kunde icke
på
461
minna sig, att han någonsin Ssett ett
ansikte, som så väckte hans antipati,
och det var just i ögonen det låg,
liksom på konsuln. Men Salomonson var
tusen gånger värre. Hans röst och
minspel voro älskvärda och smidiga,
men blicken ur de stora, svarta ögonen
hade en nästan röd glöd på djupet.
Herr Byström kom att tänka på en
romantitel, han sett i morse i en
tidskrift : ”Guldtörstens offer”. Nog såg
gubben Salomonson ut som den
lefvande guldtörsten, och det var han väl
också. Folk sadc, att han hade flera
millioner och att han börjat som
klädmäklare. Det var förstås storartadt på
sitt sätt, det där, och nog hade det
varit ett oändligt större nöje att måla
honom än konsuln.
Men unge herr Ljungström såg ju
rätt hygglig ut för att vara affärsman.
Det låg något sansadt och duktigt öfver
hela hans uppenbarelse, och han såg
hvarken för slug eller för dum ut.
Sannolikt var han en utmärkt hygglig
människa, och det tilltalade herr
Byström, att han inte bar frack, utan
sportkavaj. Det hade varit skönt att
kunna göra precis detsamma, ty en frack
var väl det fulaste af jordens alla plagg,
men det var skillnad på, hvad en rik
pappas son kunde tillåta sig och hvad
den kunde göra, som måste måla konsul
Ljungströms porträtt för att klara hvad
som i katekesen kallades det dagliga
brödet.
Så långt hade herr Byström
hunnit, då man reste sig från bordet.
Kaffet serverades på verandan, som
verkligen var en behaglig tillflyktsort
med sina bekväma trädgårdsmöbler och
sitt stora bord, hvilket dignade under
den väldiga kaffebrickan med små
förgyllda mockakoppar och alla möjliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
