Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR VINDEN VÄNDER SIG
Det var bäst att få det sagdt
alltsammans, så var det öfver, tyckte han.
Kajanders min hade blifvit allvarlig
för första gången sedan han kom. Och
underrättelsen var ju icke angenäm.
Han hade gladt sig åt Pihlmans
utställning, dels för att få lära känna
den, dels för att där få ett tillfälle
att träffa medlemmarna af de nyaste
konstnärsriktningarna. Och han hade
räknat på Petter Pihlman själf som en
föreningslänk mellan honom och dem.
Nå, det kunde nu inte hjälpas. Han
förstod ju att Petters förhinder voro
giltiga och skakade hjärtligt hand med
honom när han gick. Petter lofvade ju
att de i alla fall skulle råkas rätt ofta
om dagarna.
Och Petter Pihlman höll ord. Han
var inte den som öfvergaf en gammal
vän. Han gick upp till Kajander hvar
morgon så tidigt att ingen annan ännu
hunnit till honom. Han gjorde
promenader med honom åt aflägsna trakter,
där ingen kunde se och störa dem.
Han bjöd honom hem till sig en kväll
i all enkelhet tillsammans med
Nordengren och en annan medlem af
konstnärsassociationen.
Men för hvar gång Petter Pihlman
träffade Kajander, tycktes det honom
som om han blifvit äldre och
allvarligare. Och samma dag målaren skulle
resa öppnade han sitt hjärta för Petter,
som kom upp på hotellet och tog
afsked af honom, eftersom han inte fick
tid att gå ned till båten.
Han måste säga honom att han inte
riktigt kände igen sitt kära, gamla
Stockholm. Ungdomen var alls icke så
tillgänglig som förr. Kritiken hade nog
NY
487
sagt vackra ord om hans utställda
tafla och om hans konst i allmänhet,
men den hade hvarken visat sig så
förstående eller så entusiastisk som
förut. Och de gamla vännerna hade
nog varit mycket hjärtliga och
uppmärksamma på alla vis, men det var
dock något som fattades. Det där fasta
och innerliga kamratskapet, det där
”lif och själ”, det hade han inte känt
längre.
Ja, ja, Petter fick inte ta åt sig. Han
var ju ursäktad. Det fanns ju talande
skäl hvarför samvaron dem emellan
icke blifvit hvad den kunnat bli. Och
det fanns det väl kanske i fråga om
de andra vännerna också. Det var bara
det att han förnam en förändring utan
att han riktigt förstod orsaken. Kanske
låg den i tidsandan? Han visste blott
att det kändes, som när vinden börjar
vända sig.
Det låg vemod i den gamle målarens
tal och röst, och det låg vemod öfver
hans och Petter Pihlmans sista
handtryckning.
Och vemodet låg kvar som en
beklämning öfver Petter Pihlman, då han
gick nedför trapporna. Det förekom
honom nästan som om han på något
sätt varit otacksam och förrädisk mot
sin gamle vän och gynnare. Men han
tröstade sig snart. Han visste ju med
sig själf att han visat honom så mycken
vänlighet han någonsin kunnat, att han
till och med för hans skull utsatt sig
för vissa faror. Och mera kunde han
väl inte ha gjort för honom.
Inte var det hans fel att vinden
vände sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
