Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 SIGFRID
Hon stod en stund och stirrade på
kontraktet, där krögarns många
trubbiga underskrifter bildade som en lång
trappa upp i det stilla förgångna. Så
stoppade hon papperet innanför lifvet
och gick hemåt småmumlande och
vacklande som en bedöfvad. En stor
obestämd oro lefde inom henne utan att
klarna till tanke. Det var något man
ville förstöra ... något hon måste värna
om... men hur, hur... Skulle hon
inte mer få se barnen leka under
kyrklindarna? Hvarför nekade man henne
det? Hade hon gjort någon för
när...?
Mor Baren stannade framme vid
kanaltrappan. Hon stod länge och såg
ned i vattnet. Trappstegen förlorade
sig och blefvo allt otydligare i det
grönskimrande djupet. Så skymdes
alltsammans af några tårar, hvilkas bittra sälta
sved i hennes trötta ögon. Hon torkade
bort dem med afvigsidan af handen
och drog schalen om sig, ty det var
svalt i vårskuggan. Solen lyste öfver
andra muren. Hon drog sig ofrivilligt
dit, alltjämt stirrande ned i vattnet.
Det skimrade rödt genom de halfsänkta
ögonlocken. Solen gled så ljumt öfver
hennes hals och händer. Plötsligt
tänkte hon icke mer på något sorgligt.
Det där nya, som hotat henne, var
långt, långt borta. Dagarnas vanliga,
trånga krets af små plikter och
minnen slöt sig åter vänligt och tryggt
omkring henne, och hon gick in till
sig med ett litet leende på sina läppar.
En ganska lång tid gick, utan att
mor Baren tänkte på hvad krögarn
sagt henne. Men en dag kom en
gam
mal trädgårdsmästare och gräfde upp
stamrosorna, hvilkas knoppar just hade
brustit inne på gården. Hon stod tyst
i porten och såg på. Så mumlade hon:
SIWERTZ
”Hvarför tar han bort rosorna?
Det är inte rätta tiden att flytta dem.
De komma att dö...”
Trädgårdsmästarn svarade
ingenting, ty han var döf och hörde ej hvad
hon sade.
När han fått upp stånden med en
stor jordklump vid rötterna och svept
in alltsammans i en våt säfmatta,
lagade han sig att gå. I förbifarten
nickade han vänligt åt mor Baren.
”"De kommer i godt förvar ... de
skall till nunnornas trädgård...”
Då vaknade på nytt hennes oro.
Än värre blef det, när de andra
som bodde i huset flyttade sin väg.
En regnig och grå morgon bullrade
det länge i porten, och när mor Baren
kom ut, stod där ett sorgligt lass med
stolar, bord, sängbolstrar och en
urblekt empirsoffa. På soffan lågo tre
knyppeldynor. De tre systrarna
kommo i trappan. De voro långa, magra
och fulla af oro. Den första bar en
lampa, icke som en af de fåvitska
jungfrurna utan med ängsligt lyfta händer,
rädd att förspilla en droppe. Den
andra bar en gipsstatyett af Frälsaren.
Den tredje, som var yngre och ännu
litet vacker, bar en kaktus med
grymma taggar och en stor, prunkande
blomma, som var röd af all den kärlek,
hon själf ej fått smaka.
De hälsade med bekymrad brådska :
”God morgon, mor Baren.
Förfärligt flyttväder ... men det är ju
alltid så ... Ni flyttar väl snart ...”
Mor Baren stod med kjolen dragen
öfver hufvudet och såg deras gröna
paraplyer försvinna i kröken.
”Flytta ... flytta,”” mumlade hon
rådlös utan att tänka på något
särskildt. Hon kände det dofva hotet af
något tungt, mörkt, som kom allt
när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
