Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUSET SKALL RIFVAS
mare, men hon förmådde ej se faran
i ögonen eller fly undan.
Hon fick på sig den lilla veckiga,
svarta kappan med hucklet och
trippade småmumlande och skakande på
hufvudet, utan att höra grannarnas
hälsningar, fram till kyrkan. Där köpte
hon två hvita och ett rödt vaxljus och
fäste dem brinnande på det svarta,
taggiga brädet under Jungfru Maria i
sidokapellets skymning. Så föll hon
ned på sina gamla värkande knän och
låg länge med pannan mot räcket.
Mor Baren bad egentligen icke.
När hon själf var en ung jungfru, hade
hon mest älskat Frälsaren, och till
honom hade hon ropat hett och innerligt
om många ting. Men när hon gifte
sig och blef mera glad och god, då
drogs hon till Jungfrun. Det vardt
henne till en hemlig och oförstådd pina
att se smärtan stråla från Jesu
törnekrönta tinning, att se det arma
dödsdömda köttet plåna kring spikarna.
Maria såg bara mild och vacker ut,
och det fanns mycket, som hon nog
visste bättre bot för än både Kristus
och den Helige Ande, så jungfru hoen
var ... Och när så mor Baren
åldrades och blef stilla, då blef Jungfrun
också blid och stilla alldeles som en
gammal god kvinna, fast hennes
ansikte ännu lyste lika ungt och vackert.
Nu voro de två gamla bekanta, som
hade sagt hvarandra allt och kunde tiga
tillsammans. Därför kom mor Baren
icke med några böner. Jungfru Maria
visste redan allt och gjorde hvad hon
kunde.
Länge låg den gamla på sina
värkande knän därinne i sidokapellets
skymning. Hon brukade alltid se
Jungfrun framför sig i ett litet rum med
ljusa öfverdrag på stolarna och
ny
503
stärkta, blåhvita gardinlufter. Allt var
så förunderligt skinande rent därinne,
och linnets lavendeldoft blandade sig
med blomångan från de oändliga
böljande ängarna utanför. Äfven nu var
allt ljust och hvitt, och Jungfrun satt
vid fönstret och log sitt blida leende,
och i sitt knä hade hon barnet, som
bar en liten hvit skjorta märkt med ett
stort, rödt J. Men mor Baren
förmärkte hela tiden en oro som af
tassande steg utanför, och det skymtade
mörka skuggor i fönstret. Och
plötsligt var det som om en dörr skjutits
upp och en skugga eglidit in. Och
skuggan hviskade: Huset skall rifvas,
mor Baren... Krögarn väntar...
Huset skall rifvas! ... Efter den första
skuggan kommo fler, och de smögo
och tassade rundt i rummet och
hviskade : Huset skall rifvas, huset skall
rifvas! Ett ögonblick blef Jungfruns
leende så trött och sorgset, och hon
lät handen maktlöst falla i sitt knä.
Men så ljusnade hon åter, som om
hon långt i fjärran hört tonerna af en
himmelsk musik. Och hon lyfte den
späda handen och strålade af
höghetens ro. Då skälfde alla skuggorna
och blefvo till intet...
Mor Baren gick stilla hemåt med
sitt lilla envisa leende på läpparna.
Många grannar kommo den
följande tiden och frågade, hvart hon
skulle flytta och om de kunde hjälpa
henne med något. Men hon drog bara
igen dörren om sig. En dag var det
krögarn själf, som knackade på. Han
torkade svetten ur sin runda mössa
och klippte sorgmodigt med de svullna
ögonlocken :
”Om tre dagar måste ni vara
härifrån, kära mor Baren.”
Hon bara skakade på hufvudet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
