Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAZARUS
de kyssar med tårar, smekningar med
smärta och kände sig som slafvar i
dubbel måtto: ödmjuka slafvar under
lifvets kraf och oansvariga tjänare
under eit hotfullt tigande Intet. Evigt
förenade och evigt åtskilda, hade de
flammat upp som gnistor och
slocknade som gnistor i det ändlösa mörkret.
Slutligen kom Lazarus till en stolt
filosof, som sade åt honom:
”Jag känner redan allt skräckfullt,
som du skulle kunna tala om, Lazarus!
Hvad mäktar du då ytterligare
skrämma mig med?”
Men knappt hade en liten tid
förlidit, förrän filosofen kände inom sig,
att vetskapen om det skräckfulla ännu
icke är det skräckfulla själft och att
dödens spöksyn icke är detsamma som
döden själf. Han kände också, att
vishet och dårskap äro lika goda inför
det Oändligas anlete, ty det Oändliga
vet hvarken af det ena eller det andra.
Så försvann gränslinjen mellan vetande
och ovetande, mellan sanning och lögn,
mellan upp och ned, och i tomma
rymden förvirrade sig hans formlösa
tankar. Då tog han sig om det gråa
hufvudet och skrek ursinnigt:
"Jag kan inte tänka! Jag kan inte
tänka!”
Sålunda fördärfvades under den
underbart uppståndnes likgiltiga blick
allt, som tjänar till lifvets befästande,
mening och fröjder. Och man började
tycka, att det vore farligt att släppa in
honom till imperatorn, utan att man
borde döda honom och begrafva
honom hemligt, men föregifva att han
själfmant försvunnit. Svärden voro
redan hvässade, och de om fosterlandets
väl bekymrade unga männen beredde
sig till mordet, då Augustus fordrade,
att Lazarus skulle komma till honom
SIS
en morgon. Härigenom korsades alla
grymma planer.
Om det också var omöjligt att helt
och hållet undanrödja Lazarus,
önskade de åtminstone en smula mildra
det tunga intryck, som hans uppsyn
måste framkalla. I detta syfte
sammankallades förfarna målare, barberare
och andra artister, som hela natten
cysslade med Lazarus hufvud. De
rakade skägget, krusade det och gaf det
ett snyggt, fint utseende. Värst var det
med de likblåa händerna och ansiktet,
som skulle återfå sin naturliga färg.
Händerna pudrades med hvitt och
kinderna sminkades med rödt. De otäcka
skrynklor, som fårade det gubbaktiga
ansiktet, insmordes, öfverströkos med
färg och glättades ut, och på den jämna
huden målades med fina penslar små
rynkor af godmodigt löje och harmlös,
hjärtlig gladlynthet.
Lazarus underkastade sig likgiltigt
allt, som de gjorde med honom, och
inom kort hade han förvandlats till en
naturligt korpulent, rödlett gubbe, en
stillsam, godmodig farfar, som kunde
ha haft talrika barnbarn. Det såg ut
som om det småleende, hvarmed en
farfar Bberättar sina lustiga historier,
ännu icke försvunnit från läpparna,
och ännu spelade i ögonvrån en glimt
af ålderdomens stilla godmodighet.
Men bröllopsdräkten vågade de ej ta
af honom, och icke heller kunde de
ändra hans ögon — dessa mörka,
förfärliga glasskifvor, genom hvilka själfva
det otillgängliga Där stirrade på
människorna.
VI.
På Lazarus gjorde de ståtliga
kejsargemaken alls intet intryck. Som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
