Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540
”Ni får ursäkta mig, men jag fattar
inte.”
”Skeppsbrottet, det passar förstås
inte in, men nog har jag väl kommit
i land på en öde ö. Ser herr Byström,
när man är flicka och ser ut som jag,
då hjälper det inte, att man kan köpa
sig allt hvad man vill. Det är, som om
man ändå inte fick någonting. Förstår
herr Byström, hvad jag menar?” Hon
såg på honom med sina vackra ögon.
"’Ja, jag tror det,” svarade han
allvarsamt. ”Men Robinson fick ju till
sist tag i sin Fredag.”
”Det var han, det,” sade
AnnMarie. ”Men för mig finnes det inte
en måndag en gång.”
”Det är ju måndag i dag, apropå
det, om ni vill, kunna vi ju låtsas, att
ni heter Robinson Berthelsen och jag
heter Måndag.”
Ann-Marie såg forskande på honom.
Han log, men hon tyckte, att han ändå
såg på henne med ett visst allvar i
ögonen.
”’Ja, men herr Byström tycker
förstås, att jag är dum, eller landtlig, som
Axelina skulle säga?”
""Visst inte,” sade herr Byström.
”Inte är man landtlig, när man
kommer från Västervik. De är ju en stad.
Jag tycker det där med Robinson är
bra. Då kunna vi prata som kamrater
och kunna gå ut tillsammans hur
mycket som helst. Det var ju ingenting
opassande i att Robinson gick ut med
Fredag.” De hade kommit fram tilll
porten, och Ann-Marie räckte honom
sin hand.
”"Vi träffas i morgon förmiddag
då, ” sade han. ”Låt oss säga på
Katarinahissens gångbro klockan tolf.
Pas
sar det?
”Ja, det var bray,’
,
svarade
Ann
ULRIK UHLAND
Marie. ”Söder ser så roligt ut. Det
är knaggliga gator precis som i
Västervik. Men får jag säga Fredag i stället
för Måndag? Jag har aldrig tyckt om
måndagar.”
”Ja, det går nog an, tänker jag.”
Han tog hennes hand med ett litet
leende och tryckte den. ”Men skulle
ni vilja fråga fröken Bach, ifall ni
träffar henne, om jag får måla henne eller
inte. Jag skref till henne för en vecka
sedan, men hon har inte svarat. Hon
tyckte kanske det var näsvist.”
”Nej då, hon är ingen dumbom.
Men jag skall säga åt henne. Adjö.”
Ann-Marie gick uppför trappstegen,
medan hon talade, och så smällde
porten igen om henne.
Anton Byström gick vidare framåt
den smutsiga Skeppsbron med
händerna i fickorna och funderade. Det
var en snäll flicka, det var alldeles
säkert, och lika säkert var det, att hon
kunde behöfva någon, som var hygglig
mot henne. Men hon var verkligen
inte vacker.
Ann-Marie höll alltid sina löften.
När hon kommit in genom porten, gick
hon direkt in på kontoret. Marianne
höll på att ta ned sin kappa, som hon
hängt bakom skranket sedan hon varit
ett ärende på förmiddagen för
kontorets räkning, och Ann-Marie såg henne
icke. Herr Wennmark var heller icke
inne, men vid ljudet af dörrens
öppnande kom Magnus ut från konsulns
rum.
”TJaså, är det du?” sade han.
”Ja,” svarade Ann-Marie. ”Jag
träffade herr Byström på gatan.’”
”Herr Byström, hvad är det för
en?” Magnus hade brådtom och talade
i tankspidd ton.
”Artisten, vet jag. Han ville veta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
