Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅN VÄSTERVIK
om han fick måla fröken Bach eller
inte. Han hade skrifvit och frågat,
men inte fått svar.’”
”Då får hon gå till honom på
middagstiden, ” sade Magnus. ”Vi ha så
brådt, så någon extra permission kan
jag inte bestå.”
Marianne kom fram bakom
skranket. Hon höll sina ytterkläder på
armen.
”TJaså, är fröken inne?” sade
Magnus. ”Jag trodde ni hade gått. Fröken
Berthelsen har visst ett ärende till
fröken.” Han kände sig smått förlägen
och undrade om hon hört hvad han
sagt.
”’Ja, jag hörde,” svarade Marianne
med en svag rodnad. ”Och jag kan
förstå, att det är omöjligt.” Hon såg
icke på Magnus och vände sig för att gå.
”Pyttsan, ”” sade Ann-Marie med ett
visst eftertryck. ”Det tar väl inte så
lång tid.” Hon vände sig harmsen till
Magnus. ”Du kan väl inte begära, att
fröken skall hinna både äta och sitta
modell på en och en half timme. Aldrig
har jag hört på maken.”
Magnus hade vändt sig om, otåligt,
och Ann-Marie nickade plötsligt mot
Marianne. De logo båda ett ögonblick.
”"Jag kan inte hjälpa det,” svarade
Magnus. ”Men kontoret får lof att gå
före allt annat.” Han gick in i
konsulns rum.
Marianne gick före ut i förstugan,
och Ann-Marie följde efter. Det var
en liten afsats utanför dörren, där man
kunde stå utan att synas från trappan,
ty väggen var mycket tjock och var
egentligen afsedd för två dörrar.
Marianne tog snabbt Ann-Marie om halsen
och kysste henne.
”Du är söt, ” sade hon lågt. ”Men
inbilla dig aldrig, att han ger någon
541
människa ledigt. Kommer du ned i
kväll? ”
""Visst. Jag har så mycket att tala
om.”
”Men gå tyst, för Guds skull. Han
talar så mycket om råttorna i trappan.
Jag är riktigt rädd.”
”Var lugn i stormen.”
Ann-Marie klef lugnt och långsamt
uppför den mattbelagda trappan.
Marianne gick strax efter.
”Fröken måtte ha varit ute och gått
på landet, ”” sade hon. ” Fröken är så
lerig om fötterna.”
”Ja, du min skapare,” sade
AnnMarie och lyfte på sin eleganta kjol för
att beskåda sina fötter. Sedan vände
hon sig om i trappan och log ett mycket
bredt leende. ”Men det var en rolig
promenad. ”
”Det gläder mig att höra, ” svarade
Marianne och försvann in till sig.
,
. ELFTE KAPITLET.
Ann-Marie hade bedt att få stanna
hemma från balen hos Salomonsons,
och ingen af familjen hade gjort några
särdeles energiska invändningar mot
den saken.
Flickorna hade hållit på en evighet
med sin klädsel, men voro ändtligen
färdiga då konsulinnan för tionde
gången ropade på dem. Så gingo alla
nedför trappan. Konsuln satt redan i
vagnen. Herbert hade farit strax förut
i en droska, och Magnus gick, som
vanligt, till fots. Men innan han gaf
sig af, lade han en del bref framför
Marianne.
”Hinner ni mera, så tag och linjera
upp den nya kassakladden. Den ligger
inne i konsulns rum.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
