Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
draget af själfmedvetenhet eller kanske
rent af despotism kring hennes mun
missklädde henne icke. Det verkade
så på sin plats här i huset, där
allting var så praktfullt, och där pengar
icke tycktes spela någon roll. Och
med allt detta ställde den där flickan
som hon ville. Han hade aldrig sett
en kvinna, som med sina tjuguett år
kunde befalla så som hon, och heller
ingen, som så kallt och säkert styrt
en fullblodshäst som hon. Skada blott
att hon var en judisk penningprinsessa
och inte en verklig prinsessa.
Irma satte sig igen. Hon pratade
en smula förströdt, och hon lämnade
icke dörröppningen ut till hallen ur
sikte. Grefven kunde icke förstå, hvad
det var hon så ifrigt betraktade, ty
han såg, att det icke var de dansande
paren. Plötsligt märkte han, att hon
spratt till, och att hennes stora, svarta
ögon vidgade sig liksom förskräckta.
”"Hvad är det?” frågade han
ofrivilligt. ”Fröken såg så rädd ut.”
Irma vände på hufvudet, och han
märkte, att hon blifvit blek.
”Ingenting alls. Jag tittade bara nå
konsul Ljungström. Och han kan tå
inte göra någon människa rädd.”
Hennes ton var skämtsam, men
grefven tyckte att tonfallet icke stod
i samklang med hennes ansiktsuttryck,
som var nästan tragiskt. Hvad var på
färde? undrade han.
Detta intryck var så starkt, att det
icke lämnade honom på hela kvällen
Han kunde icke glömma Irmas svarta
ögon, som haft ett så sällsamt uttryck,
när hon talat, och det märktes tydligt,
att någoting alldeles särskildt upptog
hennes tankar. Hon dansade mycket,
men hon såg icke glad ut, och icke
ens talen till hennes ära vid den utsökta
545
supén tycktes göra något vidare intryck
på henne. Han var hennes kavaljer vid
bordet, och han märkte, att hon åt
nästan ingenting alls, men att hon drack
mycket champagne.
TOLFTE KAPITLET.
Ann-Marie satt på den låga
ottomanen i Ånton Byströms ateljé, och hon
såg sig omkring nästan med andakt.
Hon hade en mycket högtidlig
föreställning om konsten och hon hade
alltid trott, att det skulle kännas
besynnerligt första gången man såg en
målarateljé, ungefär som första gången man
var i kyrkan. Det såg ju så storartadt
ut redan hos en fotograf. Hvad skulle
det då icke vara hos en, som målade
porträtt i olja?
Det både var och icke var det, som
hon tänkt sig. Förgyllda stolar och
konstnärlig lyx, som det i romanerna
fanns hos alla målare, såg hon icke
till. Anton Byström föreföll inte att
drunkna i lyx. Det stod några
hvitmålade trästolar här och hvar i
rummet, och framför ottomanen stod ett
rödmåladt lågt bord, som väl skulle
föreställa rökbord, ty det låg så mycket
tobak och cigarraska på det. Han hade
hvarken draperier eller svällande
divaner. Det enda fina var en skulpterad,
högkarmad länstol med vridna ben, som
såg antik ut, tänkte Ann-Marie. Jeanne
och Axelina hade lyckats bibringa
henne en viss uppfattning om hvad
som var antikt eller icke, hvilket i sin
tur hade medfört den trösterika
öfvertygelsen, att huset där nere i Västervik
måtte ha varit fullt af misskända
antikviteter, som på auktionen hade gått
för etthundratre kronor, hela bohaget,
boddisken inberäknad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
