Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
åtskilda. När Irma och grefven
dansade det andra hvarfvet förbi, märkte
hon, att hennes far och ingenjör von
Lewen försvunno in genom dörren till
det lilla arbetsrummet. Hon blef så
starkt upptagen af denna lilla
omständighet, att hon icke längre gaf akt på
musiken, utan rätt som det var
stannade.
”Vet grefven, jag har alldeles
kommit ur takten.’”
Grefven förde henne till en stol,
men hon hade icke suttit många
sekunder, förrän hon reste sig upp igen.
”Jag ber om ursäkt, men jag måste
tala med pappa ett ögonblick.”
Irma gick ut i hallen, och grefve
Hogardt såg henne snedda öfver det
inlagda golfvet och öppna dörren till
grosshandlarens lilla privatrum. Var
grosshandlaren därinne midt under
balen? Grefven hade varit inne i det
där lilla rummet endast en gång, men
den stunden skulle han aldrig glömma.
Det var vid den lilla ruskiga pulpeten
därinne, som han underskrifvit lånet
på de olycksaliga sjuttiofem tusen, som
visserligen räddat hans svåger, men
som började tynga honom själf så
fruktansvärdt.
Irma hade lämnat sin gula solfjäder
kvar på stolen, och grefven tog upp
den i ren distraktion. Hade han gjort
rätt den gången? Var det rätt att för
en försupen och omöjlig människas
skull, en spelare och en lymmel,
intecka det sista, som verkligen var
familjens egendom i det gamla
aristokratiska huset vid Hamngatan? Var det
inte så, att gubben Salomonson när
helst han behagade kunde säga upp
lånet, och ville han, kunde han en
vacker dag komma åkande efter sina
fullblodshästar och helt enkelt be
änke
ULRIK UHLAND
grefvinnan Hogardt vara snäll och ge
sig af, ty huset var hans. Grefven
kunde knyta händerna, när han tänkte på
det. Hur hade gubben burit sig åt
egentligen för att få alla
inteckningarna i sina egna händer under dessa
få månader, och hvad hade han menat,
när han strax efter lånet hade sagt
med sin mjuka, men iskalla röst:
”Jag vill bara nämna, att jag har
öfvertagit resten af inteckningarna
också. Det är ju alltid bättre att ha
dem i en hand.”
Nu var frågan bara den: för
hvilken var det bättre? För Salomonson
eller den grefliga familjen. Hvarför
hade han inte talat om det, innan
grefven fått de sjuttiofem tusen, och
hvarför hade han besvärat sig med att samla
dem? Någon lysande affär var det
icke, ty räntan var låg. Han hade
säkert på mycket förmånligare sätt
kunnat placera dessa två hundra tusen.
Det måste ligga något annat under.
Grefven märkte först nu, att han satt
och lekte med solfjädern, och han
tyckte plötsligt, att det var, som om
den bränt honom. Han gjorde en snabb
rörelse för att lägga den tillbaka på
stolen, men hejdade sig. Han kom att
tänka på Irma Salomonsons tonfall, när
hon sagt, att hon afskydde aristokrater.
Det hade tydligen kommit ur hennes
hjärtas djup, och han kände en viss
tacksamhet mot henne, som han knappt
ville erkänna för sig själf. Nu kom
kon in igen. Hon var i alla fall
utomordenligt vacker, och det var
någonting smidigt och glidande i hennes gång,
som kom till sin fulla rätt i den tunna,
hvita klänningen. Hon höll sitt hufvud
högt, och hon kom honom att tänka
på en judisk prinsessa, liksom han
gjort många gånger förut. Det där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
