Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
Olga hade en gulbrun kofta,
Hanna hade en blå.
"Är det en båt det här, tyck I ?”
ropade Olga och vände sitt stora
ansikte mot gubben ÅAbygge. Han läck
ju, så pjäxerna våra bli alldeles blöt.’’
— ”Låt dom bli då ?” svarade gubben.
”Det var väl jag, som har betalt dom
ändå.” Danke Hardin spottade öfver
relingen och tänkte säga, att Olga
hade rätt, men i stället sköt han
skärmmössan ned på näsan och sade, att
det var fan hvad hafvet var mörkt utåt.
Gubben svarade, att det var ju sena
kvällen; men måsarna höllo sig kvar,
så det kunde då inte bli någon storm.
"Frys du, Danke?” frågade
gubben. ”Du är rakt blå i syna.” — ”Nej,
int frys jag. Frys I1?” — ”Fryse!
Hä! Int få vi fryse, vi som är
gammal,” sade gubben förnöjd, och nu
hade man hunnit Blåstensrefvet.
Gubben Asper hade den platsen,
och Jan Ågren hade Torsgropen,
gubben Hardin hade Bast-ongen, gubben
Locknéus hade Rensviksudden, och
Rå, som var längst söderut, hade
Åbygge.
När båten rodde förbi, ropade
gubben Asper och sade, att det var då en
fali sjö men fögan ingen ström. Han
trodde rakt, att Jan Ågren tänkte krypa
in i Torsgropa. Han höll ju båten
ända in i hvitbrottet, och ibland såg
det ut, som om han satte på
brunhällorna, men Jan Ågren var bakvändt
född, det visste man.
När Åbygge passerade Torsgropen,
hade Jan Ågren redan börjat lägga, men
Asper låg ännu och vakade vid
Blåstensrefvet. Från Bast-ongen kom
Hardin länsande. Han hade uppgett
allt hopp och seglade hem: ”’Sydlig
ström!” hördes han ropa, när han
men
LUDVIG NORDSTRÖM
passerade. Nu satte också Asper segel
och länsade undan. Ibland syntes bara
halfva seglen öfver dyningarna. ”
Rensvikbåten ligg och vaka,” sade Danke.
”Kan dom sätta där i Rensvikudden,
då ha vi lugnt där i Rå, och då ha vi
strömming i kroken i måra bitti, ””
svarade Åbygge.
Det satt en mås på en storsten vid
Bast-ongen. I skymningen lyste den
hvita fågeln. Den öppnade gapet och
skrek, men skriet hördes inte genom
dånet. En våg bröt öfver stenen, och
ur skummet höjde sig måsen och blåste
in bland blixtarna i västerhimlen och
försvann.
Gubben Locknéus ropade vid
Rensvikudden och sade, att det var lite
utström, men han tänkte pröfva. Då det
bara var tre båtar på hela stranden,
kunde man måhända få fiska. Och
nu låg Åbygge vid Rå. ”Henen ha
jag fått mycket strömming,’” sade
gubben och granskade det svarta vattnet.
”Jag tyck, det är minner sjö. Det dåne
minner. — Locknéus kasta nu,” sade
Danke.
Olga hade lagt sig ner på näthögen
med ansiktet i händerna, men Hanna,
som var ett vekare sinne, hängde öfver
relingen. Plötsligt lyfte Olga på
hufvut, och då var hon blek. Ögonen
hade knappt någon färg, och en stor
valk af håret hängde ner i pannan.
”Titta! Ha I sett så svart en himmel.
Jag tro, det val yttersta domen.” —
"Det dåna bortur sjön, ” kved Hanna.
”Och det är ju så mörkt som om
natta. ” — ”Be en bön, äsch I är
rädd, ”” sade Åbygge. ”Sjön är fali
graf där i Rensvikudden. Ser du, att
han int är så graf henen, Danke?” —
”Då Locknéus ha kastat, gett fäll vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
