Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅN VÄSTERVIK
Grosshandlaren stannade.
Hur skulle han göra? Skulle han
ta Irma med sig till London, när han
reste om några dagar? Nej, det var
kanske icke nödvändigt, och han hade
så mycket affärer, sSom upptogo hans
tid därborta, att han för det mesta skulle
bli tvungen att lämna henne ensam.
Det skulle inte bli så värst roligt för
henne, och hon skulle bara längta hem.
Men om han skulle slå sitt stora slag
redan i eftermiddag, när grefven kom
upp angående räntorna?
Grosshandlarens ögon glimmade till.
Kunde han egentligen önska sig ett
lämpligare tillfälle? Naturligtvis var
grefve Hogardt i stort trångmål, när
han bedt om uppskof.
Men var folk alldeles galna? I
stället för att helt enkelt ge upp alla
anspråk på huset och ögonblickligen bli
kvitt hela skulden, satt nu den gamla
änkegrefvinnan med sin familj och
betalade tio tusen kronor om året i
räntor, bara för att få kalla den gamla
byggnaden för sin.
Det var säkert ett dyrbart nöje för
familjen Hogardt, och i värsta fall
kunde det bli ändå dyrbarare, ty baron
Rosenfelt måtte inte ha varit någon
vidare korrekt affärsman. Det syntes
på papperen. Hur kunde man slarfva
till den grad! tänkte grosshandlaren.
Men att man betalade dessa räntor,
visade inte det, att man inte ansåg
någon uppoffring för stor, då det gällde
att uppehålla det gamla namnets ära
och traditioner? Och var det inte
troligt, att man skulle göra äfven den
uppoffring, som grosshandlaren
Salomonson begärde i utbyte mot en
furstlig vedergällning? Han kunde icke
föreställa sig annat, men det fanns
stunder, då han ändå kände sig mindre
613
säker. Man visste aldrig, hur grefven
kunde tänka sig en sak, som för en
affärsman föll sig helt naturlig. Grefve
Hogardt hade så märkvärdigt lugna,
blåa ögon, och hans bugning kunde
verka så kylig i all sin förnäma
korrekthet. Men ville han inte, då —!
Grosshandlaren tänkte ånyo på baron
Rosenfelt, men med en viss
tillfredsställelse.
Klockan var något öfver sju, då
grefven steg uppför trappstegen till det
Salomonsonska huset och ringde på.
Han hade sett nere på gatan, att det
var ljust i hela den öfre våningen.
Antagligen var fröken Salomonson
hemma, tänkte han. Strax efter balen hade
han gjort visit, men icke träffat henne,
och han hade under de senaste
veckorna endast sett henne en dag, då hon
varit ute och åkt på Djurgården.
Hallen strålade som vanligt i det
elektriska ljuset, och just som jungfrun
öppnade för grefven, kom
grosshandlaren utför trappan. Han hälsade som
alltid ytterst förbindligt och gjorde en
gest, att grefven skulle stiga uppför
trappan till öfre våningen.
”Kanske grefven ville stiga dit upp
i min privatsalong, så sitta vi litet
trefligare än där inne.”
Han gjorde en rörelse mot dörren
till det lilla kassarummet.
”Är fröken Salomonson hemma?”
frågade grefven, medan han gick
uppför trappan.
”Nej, hon gick ut alldeles nyss.”
Grefve Hogardt slog sig på
grosshandlarens uppmaning ned i den lilla
bekväma soffan i salongen, och
grosshandlaren satte sig i sin skulpterade
skrifstol. Han gjorde en rörelse med
den gröna sidenskärmen på den
elektriska lampan, så att ljuset föll på
gref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
