Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618
med händerna på ryggen vid
kakelugnen bredvid dörren in till konsulns
rum. Därifrån såg han Marianne i
profil. Han visste icke hvarför han
stod och såg på henne, men det var en
viss hvila för hans tankar. En
hårslinga hade fallit ned på hennes hals.
Hon såg så barnslig ut, tänkte han.
Hur gammal var hon? Tjugu år, var
det visst, hon sagt åt konsuln. Då
kunde det kanske inte vara så värst
roligt för en flicka att sitta på ett kontor
för femtio kronor i månaden.
Femtio kronor, ja, det var
egentligen orimligt litet. Hon var förstås
nybörjerska, men hvad fick man för
femtio kronor? Hade icke Axelina
talat om vid middagsbordet, att hon
köpt sig ett par amerikanska kängor
för tjugutre? Och fröken Bach skulle
lefva på femtio en hel månad. Det
hade aldrig förut fallit Magnus in att
reflektera öfver, hur det kunde gå till.
Men hon var heller icke elegant.
Hennes blus var ganska trådsliten, och
hon hade sett så ledsen ut häromdagen,
när hon rifvit en lucka på sin klänning
mot låset på kassaskåpet. Om han
skulle öka på aflöningen till sjuttiofem ?
Jo, det skulle han göra, ty det gjorde
hon rätt för. Hon gjorde egentligen
rätt för mera, men det var dumt att
skämma bort någon och vara liberal i
onödan.
Magnus studsade plötsligt öfver
hvad han själf tänkte. Var det inte,
som om farbror Andreas själf hade
sagt det? Han rodnade, där han stod.
Höll han med sina tjugusex år
verkligen på att bli en så inbiten affärsman,
han, som aldrig kunnat med, när folk
voro snåla? Nej, det skulle inte ske
ändå. Det skulle väl vara förnuft i
sparsamheten, och den, som var duktig,
ULRIK UHLAND
skulle ha betaldt. Hon skulle få hundra
kronor från och med den första
januari. Och hon skulle få femtio kronor
till jul. Däremot var det onödigt, att
Jeanne och Axelina finge två hundra
kronor hvar. De kunde godt reda sig
med femtio, ty de köpte i alla fall bara
skräp.
Det var märkvärdigt, hvad
Bergvall dröjde! tänkte han därpå otåligt.
Trodde han, att rederiet behöfde stå
till hands klockan nio på kvällen ?
Men det passade verkligen fröken
Bach att heta Marianne. Det var något
fladdrande och mjukt i namnet, som
liknade henne, som satt där och skref.
Hon gick alltid så tyst, och hon
slamrade aldrig med saker och ting som
Jeanne och Axelina eller som
AnnMarie.
”Fröken, ” sade han plötsligt. ”Vet
fröken hvad klockan är?”
Marianne såg upp. Hon såg trött
ut, och Magnus kände något, som
liknade samvetsagg. Inte gick det an att
låta henne arbeta så länge. Marianne
såg på kontorsklockan, som hängde
öfver kassaskåpet.
"Half tio,” svarade hon lugnt.
”"Men det är färdigt nu.”
Magnus gick fram till pulpeten.
Där lågo alla fakturorna i en
ordentlig hög.
"Det var utmärkt. Ni skall inte
tycka, att jag är för svår. Jag trodde
inte, att det skulle ta så lång tid, och
jag stod och tänkte på andra saker.”
Men just som han sade det, slog det
honom, att han hela tiden tänkt på
Marianne.
”Jag tycker naturligtvis ingenting
alls,”” svarade Marianne, och han såg
ett ögonblick hennes jämna, hvita
tänder, när hon log.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
