Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅN VÄSTERVIK
"Ni är väl trött, ändå ?” Han
öfverraskade sig med att också småle.
Det var någonting i hennes röst, som
alltid var friskt, om hon också hade
aldrig så mycket att göra. Och den
vänlighet, han känt gent emot henne
alldeles nyss, gjorde att han såg nästan
hjärtlig ut.
”Åja,” svarade Marianne, medan
hon ordnade på pulpeten och torkade
af sin penna på en liten
läskpapperslapp. Det var en af hennes dygder,
att hon var så behagligt ordentlig,
tänkte Magnus.
”I kväll går ni väl inte upp och
spelar ?”
"’Jo, men inte så länge. Jag sade
i går, att jag skulle komma.”
”Håller ni alltid edra löften ?”
Marianne låste igen pulpeten.
”’Ja. Men jag brukar akta mig för
att ge några.’”
""Vill ni ge mig ett, ändå?”
frågade Magnus. Han stod hela tiden och
såg på henne, medan hon ordnade.
Alldeles som Herbert fick han upp
ögonen för, att hon hade så vackra
händer.
”Är det något jag skall göra?”
”"Nej, snarare tvärtom. Ni skall
säga till mig, när ni blir trött, ifall ni
sitter så här på öfvertid.’”
Marianne såg upp på honom.
”Nej, ” sade hon dröjande.
tror jag inte, att jag vill,”
”Hvarför det då ?” frågade Magnus.
”För att då blir ni ond.” Marianne
såg rakt in i hans ögon. Magnus
rodnade lätt, det märkte hon, men det
kunde icke skada. Han var inte
älskvärd alla gånger.
”Och hvad gör det?”
Nu var det Marianne, som rodnade,
hon kunde icke förstå hvarför, men
”Det
619
hon kände, hur det heta spred sig ända
ned på halsen. Magnus stod och
hängde mot pulpetskranket bredvid
henne, men hon såg icke upp.
”Nå?” Vill ni inte tala om det?’”
sade han frågande. Aldrig hade han
stått och pratat så här med fröken
Jönson, tänkte han plötsligt. När
fröken Bach såg förlägen ut, var hon
verkligen lik statyetten där uppe. ”La
Belle”’, ja, det passade verkligen.
Rodnaden klädde henne.
"’Jo, det kan jag väl göra.”
Marianne såg plötsligt upp med en
skälmaktig glimt i ögonen. ”När ni är ond,
så blir jag också ond, för då är ni
alltid orättvis, eller åtminstone otålig
i onödan, ” tillade hon mildrande. ”Och
det verkar förstås demoraliserande på
ett biträde att känna uppstudsighet mot
sin principal.’”
Hon smålog mot Magnus.
"Ni talar precis som doktor Mårten
Luthers lilla katekes,” sade Magnus,
”men det är ju sant, det som står i
katekesen,” tillade han med ett visst
skämtsamt allvar.
”Men det passar kanske inte för
hvem som helst att citera den.”
Marianne vände sig om för att gå. ”God
natt.
Magnus fick plötsligt ett infall.
”Fröken Bach,’” sade han och gick
fram till henne. ”Ni skall inte tro,
att jag vill vara någon grobian. Det
är inte meningen, men ser ni, jag har
just nu så mycket att tänka på. Vill
ni gå till herr Byström om
förmiddagarna, så gör det. Ni arbetar så fort,
så det skrifver ni snart in.”
Marianne såg öfverraskad på
honom. Det hade hon icke väntat.
"Tack, det vore förstås mycket
roligt. Men jag kunde kanske gå på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
