Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620
söndagarna, utom som nu, på
middagstiden.”
”Nej, gör nu som jag säger.”
Magnus räckte henne handen, och hon
tog den utan att riktigt veta, hvad hon
gjorde. ”Och tack för i dag.”
När Marianne försvunnit genom
dörren, gick Magnus fram och ställde
sig vid fönstret att se ut.
””Tacka för det, att han vill måla
henne,” sade han halfhögt. ”Hon är
vacker. På något alldeles särskildt
sätt. Men jag tror, att Bergvall inte
är normal, som inte kommer.’”
Kaptenen kom i alla fall strax före
tio, och när han gick, satt Magnus kvar
på kontoret med den behagliga
underrättelsen, att ”Nores
reparationskostnad icke stannade vid tre tusen kronor,
utan skulle komma att belöpa sig till
fyra tusen tre hundra. Det hade
konsuln för att han icke hade försäkrat
fartyget på rätt dag. Han hade låtit
en dag förflyta, sedan den gamla
försäkringen förfallit, och den dagen hade
”Nore ” passat på att törna på grund i
stickande storm. Det var en nästan
löjlig otur, tänkte Magnus, men det
var också ett nästan barnsligt slarf af
konsuln. Men Magnus hade varit borta
från kontoret den veckan på en
affärsresa, och han kunde icke vara borta
en enda dag, utan att någonting blef
på tok. Konsuln hade också den sista
tiden varit upptagen af så mycket, som
icke angick kontoret.
Och nu dessa femtio tusen kronor,
som han på rak arm lånat ingenjör
von Lewen för tre veckor sedan. Var
det rim och reson att göra något dylikt,
utan att vare sig ta ordentligt reda på
karlens affärsställning eller det ringaste
förvissa sig om värdet på de aktier,
han fått som säkerhet? Det var, så
ULRIK UHLAND
att man kunde bli gråhårig, tänkte
Magnus, där han gick af och an på
golfvet med händerna på ryggen. I
går morse hade det stått i tidningen,
att järnvägsentreprenören von Lewen
hade inställt sina betalningar. Och
aktierna voro på sin höjd värda fem
hundra. Hvarför kunde han aldrig tala
med honom, Magnus, och hvarför hade
han sagt, att det inte alls var fråga om
affärer med Lewen när Magnus frågat ?
Men han hade väl skämts att berätta
för Magnus hvad han lofvat
Salomonson där ute på Margretehill i fyllan
och villan. Ty att han festat den dagen,
det hade litet hvar sett. Och han
skämdes väl också att sedan ta sitt ord
tillbaka gent emot Salomonson. Magnus
knöt händerna, där han gick. Gubben
Salomonson hade nog aktat sig för att
låna Lewen ett öre, han. Men icke
skulle han inbilla en klok människa,
att han icke vetat af, att ingenjören
var insolvent. Ånej, han hade nog
ögonen öppna, och det var ingen
omöjlighet, att han rent af haft en liten
provision på det här hållet.
Magnus gick af och an. Han hade
verkligen, som han sagt till Marianne,
mycket att tänka på.
Ingenjör von Lewens konkurs hade
träffat konsuln som en blixt från klar
himmel, och på hela gårdagen hade
han icke lämnat sitt rum, utan bara
suttit för sig själf och rufvat öfver den
stora förlusten. Ty att det var en stor
förlust, det visste han bättre än någon
annan. Magnus visste icke, att det,
utom dessa femtio tusen, som lämnats
såsom förlagslån, var frågan om
ytterligare tjugu tusen, som konsuln satt
in i en egendom i närheten af Nynäs
tillsammans med ingenjören.
Naturligtvis komme dessa pengar också att
dra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
