Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654
’Jag gråter just för att jag är en
karl, ropade Mischa efter mig.
Denna replik och den utmanande
tonen kom mig att stanna.
”Hvad säger du?’
’Jag gråter inte för det gjorde ondt,
utan för att jag inte vill tåla att man
slår mig.’
Jag närmade mig och frågade hvad
det var åt honom.
Med tårar i halsen, fäktande med
armarna, talade Mischa i en oafbruten
ström af oartikulerade ljud.
Ofrivilligt kastade jag en blick mot:
kasinot. En officer diskuterar ej med
sina underordnade ...
Mischa talade som om jag varit
soldaten. Jag visste ju att han var första
dagen i tjänst. Denne tjuguårige
lillrysse, troskyldig och blond, hade
kommit som värnpliktig hit till Onega direkt
från åkerfälten i sin hembygd vid Kiev.
Hans rödlätta kind var som
nyutsprucken äppelblom.
När han såg att jag rynkade
ögonbrynen, fattade han sig kort.
Öfversten hade utkorat honom till
sin detschick”.
Enligt anvisning hade Mischa ställt
sig rak som ett ljus i öfverstens tambur,
väntande med bultande hjärta på hvad
som skulle komma.
Där han stod träffades han
plötsligt i hufvudet af en långskaftad stöfvel.
Och innan han ännu hunnit uppfatta
hvad det gällde, brände en örfil på
hans kind. Öfversten stod framför
honom, pekande på stöfveln. Han
förstod nu att han skulle rengöra den och
paret. — Det gjorde han ... det gjorde
han gärna... men hvarför skulle
man...?
Jag tröstade Mischa med att man
WENTZEL HAGELSTAM
ej brukade låtsa om sådana småsaker
i kasernen. Jag gick in i
officerskasinot och satte mig vid det öppna
fönstret.
Jag fick tag i en tidning och hade
redan hunnit glömma Mischa och hans
förgråtna barnaögon, när jag plötsligt
hörde jämmerskri och svordomar inåt
gården. Järnskodda klackar dunkade
mot trappan, man ropade och sprang
om hvarandra, och genom det allmänna
tumultet trängde gälla skrik som från
någon i allvarsam fara.
Jag skyndade ut.
Mischa låg på marken och gallskrek,
omringad af en hop soldater. Ett par
underofficerare — jag tyckte det var
ett Halft dussin — voro i färd med att
binda honom.
Han gjorde motstånd af alla
krafter. Han ryckte sig lös och var åter
fast. Han slängde sig af och till som
en mask på kroken. Han bet omkring
sig som en galning i tvångströja. Nu
skrek han som en dödssårad hare.
Svordomarna kommo från
öfversten. Han stod i det öppna fönstret,
rytande och kommenderande.
’T källaren med hundynglet! Gif
första kompaniet en omgång brännvin !
’"Jag förstår, ers välborenhet"
Det var en så kallad gefrejter, som
svarade sin öfverste.
Mischa var nu bunden till händer
och fötter. Hans kortklippta hufvud
åkte i sanden; soldaterna släpade
honom i språngmarsch öfver gården.
Gefrejterns järnskodda klack gaf
honom respass in i den mörka källaren.
Jag mätte klubblokalens buktiga
golf med långa steg.
Öfversten trädde in. Han torkade
sin panna med en semiskhandske, som
" Soldat som tjänstgör som betjänt hos officer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
