Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISCHA
en gång varit hvit. Han spottade och
fnyste. Jag hade ofta tänkt på hvad han
liknade för ett djur. Ty alla människor
likna djur. Han liknade en hvalross.
Hans långa framtänder sköto ut genom
de glesa mustascherna, och hans
simmiga ögon gömde sig långt inne i det
pussiga fläsket.
Han gick fram till skänken och
hällde i ett glas brännvin.
När han tömt det, vände han sig
till mig.
Nästan artigt sade han : ”Den
djäfveln ska vi väl få bukt på. _
"Hvad har den lille gröngölingen
gjort?”
Jag inlade litet medömkan i tonen.
”Hvad han gjort7! Han tredskas,
det nötet. Först förstår den åsnan inte
så mycket som att putsa ett par stöflar,
och så ber han inte om nåd, när han
får en tillrättavisning.’
’"Jaså, var det det att han inte bad
om ursäkt ?”
’Om ursäkt! Tackar för det! Om
nåd skulle han be, den hunden! Men
vet ni hvad han svarade, när jag sade:
be om nåd, din usling!
’Jag har ingenting illa gjort, men ni
har misshandlat mig. — Hvarför skall
jag be om nåd?”
’Har ni hört maken till fräckhet?
Jag slog honom på truten,
naturligtvis. Men se då skulle ni sett!
’Jag är inte en hundy, sade han.
”Man är väl inte en hund för att man
måste tjäna soldat, sade han.
Men jag skall lära honom tjäna
soldat, jag. Så mycket stryk har jag
ännu inte gifvit min hund som han
skall få. — En sådan djäfvul"
Jag visste att det ej stod i mänsklig
makt att beveka öfversten till mildhet,
när han ville straffa — och det ville
655
han jämt — men jag kunde ej afhålla
mig från att göra ett försök.
’Ni låter väl den stackaren ändå
inte springa gatlopp ...? Tänk på att
han är första dagen i tjänst och . .-.
Öfversten skrattade hest, visande
sina valrossbetar. Med brännvinsglaset,
som han tömt för andra gången,
pekade han mot fönstret.
Jag hade redan hört trampet och
såg nu första kompaniet marschera upp
med långa vidjor i händerna. Färska
björkvidjor af ansenlig längd funnos
alltid på lager, i lägret som i kasernen.
Jag grep nu i min tur efter
vodkaflaskan. Jag hade behof att stärka mitt
mod för att ännu våga en bön för
Mischa. Men i detsamma slog dörren
redan igen om öfversten.
Det hade blifvit så tyst med ens.
Jag hörde blott soldaternas jämna
tramp, där de ställde upp sig i två led
på den stora tomma gården.
Det tycktes mig som om det alls ej
var här, i det låga rummet, jag hört
öfversten skratta, utan någonstädes
långt borta härifrån och för mycket
länge sedan. Jag hade på förhand
blifvit liksom bedöfvad af det fasansfulla,
som skulle komma att ske... Det
skulle verkligen komma att ske här
inför mina ögon.
Jag väcktes i mitt frånvarande
tillstånd af tornsvalorna, som jagade förbi
fönstret, skrikande som i nöd. Det
var en varm sommardag, och från
högblå himmel flöt solen i hvita fläckar
öfver golfvet. Jag kunde ej längre vara
ensam härinne.
När jag kom ut på gården, hörde
jag öfverstens barska stämma:
”Slå på ordentligt, gossar, och visa
att ni har kraft i armen! Den hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
