Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
688
gå urringad om hvardagarna. Och så
är det sammet.”
”"Det kan jag inte inse att det
hindrar. Vore inte det vackert?”
"’Jo, det förstås, förfärligt vackert, ”
sade Ann-Marie, fortfarande lika
nedslaget. ”Men det passar inte till
hvardags. Axelina skulle trilla omkull, om
hon finge se mig klifva i väg i en
sammetsklänning.”
”Jag skall säga er en sak.” Herr
Byström tog en trasa och torkade bort
en färgklick från sina fingrar. ” Det
är bara det, att man inte skall ”klifva
i väg i en sammetsklänning. Ni kan
vara klädd i hur mycket sammet som
helst, bara ni rör er vackert.”
"Hur i friden skulle jag kunna
det?”
Herr Byström kunde icke låta bli
att småle åt hennes sorgliga tonfall.
”Ni är verkligen anspråkslös, mera
än de flesta. Men jag skall säga er,
att det är egentligen orättvist, för ni
börjar föra er riktigt bra. Jag stod och
tittade på er, när ni kom uppför gatan.’”’
"Nej, säger herr Byström det?’”
Ann-Marie lät gränslöst förtjust. ”Då
kanhända, att jag inte är så förfärligt
omöjlig?
”Nej, det är ni nog heller inte,”
mumlade herr Byström. Han
hvisslade för sig själf, medan han med breda
penseldrag drog upp det bjärta, blåa
draperiet på taflan.
”Kors, hvad herr Byström låter
belåten, ” sade Ann-Marie borta i stolen.
"’Jag är det också. Ni skall få se,
att jag kommer att göra en dundrande
succés med den här. Men det har
jag vännen Robinson att tacka för
egentligen.’
”Det är väl inte min förtjänst, utan
Vår Herres, att jag har eldrödt hår,”
vänd,
ULRIK UHLAND
sade Ann-Marie anspråkslöst. ” Men
nu är den väl snart färdig ?”
”Två sittningar till, hade jag tänkt
mig, men sedan så —”
. Ann-Marie satt tyst en lång stund.
Herr Byström kunde icke se hennes
ansikte, eftersom hon satt halft
bortannars skulle han ha kunnat
konstatera, att hennes ögon alldeles
icke hade samma strålande uttryck som
nyss. Ått allt, som var det ringaste
roligt, skulle ta slut så snart! Hon
tyckte plötsligt, att allting blef så
led
samt. Inte kunde hon komma hit
hvar
enda dag sedan, när hon inte behöfdes,
och aldrig någonsin hade hon trifts på
ett ställe så bra som här uppe i ateljén
bland alla taflorna. Här såg man så
långt ut genom fönstren och andades
så fritt, och ingen satt och predikade,
att så och så skulle man göra. Herr
Byström gaf en visserligen råd, rysligt
många, men han gjorde det inte alls på
samma sätt som tant och Axelina. Han
gick ut från helt andra synpunkter, och
han talade till en som en snäll och
hygglig kamrat, inte som en lärarinna.
Det han sade retade en aldrig och kom
en aldrig att känna sig som på något
: slags straffarbete. Han talade aldrig om
det passande, bara om det vackra.
Ann-Marie kom plötsligt att om igen
tänka på sin klänning.
”Tror herr Byström verkligen, att
jag kan ha klänningen ändå? Man
kanske kunde sätta i ett par ärmar och ett
stycke fram och bak?”
”’Ja, visst kan ni det. Men då skall
ni ha ett par vida ärmar och inte den
ringaste krage. Ta på er den, när ni
kommer hit nästa gång, och låt oss
säga, att det blir om torsdag.’”
”Ja, jag skall försöka, ” svarade
Ann-Marie beredvilligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
