Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅN VÄSTERVIK
”Det vore roligt att se er i den
här i ateljén,”” fortsatte herr Byström,
medan han ifrigt målade. ”Jag är galen
i sammet. Om jag hade en hustru,
skulle hon alltid gå klädd i sammet
eller siden. Det är det enda, som
passar på ett fruntimmer.” Han drog
pröfvande upp ett veck på det blåa
draperiet.
Ann-Marie kände sig med ens så
besynnerligt orörlig, där hon satt. Om
han hade en hustru, sade han? Ja,
tänk det. Och det skulle han
naturligtvis få, han som var så snäll och som
själf trodde, att han skulle bli så
berömd för den här taflan. Hon tyckte
plötsligt, att hon såg ett långt, smalt,
förfärligt vackert fruntimmer gå här
ibland taflorna, klädd i en släpande
sammetsklänning.
”Hvarför säger ni ingenting?”
frågade herr Byström efter en stund.
"Jag tycker det är trefligt, när ni
pratar.”
”Å, jag tänker,” svarade
AnnMarie.
”Hvad då på?”
”Jag tänker på farbror Fredriks
förlust.”” Ann-Marie kände ett visst
obehag, ty det var första gången på
mycket länge, som hon narrades. Men
hon tyckte, att hon för en gångs skull
begrep, att man inte skulle tala om
precis på pricken, hvad man tänkte.
"Ja, femtio tusen, det vore inte
gladt att bli af med. Så mycket pengar
trodde jag knappast att det fanns.”
Herr Byström gick några steg bort för
att betrakta de sista penseldragen på
afstånd. ”Men det vore dystert
egentligen att ha så där mycket. Det vore
ett sabla besvär, innan man hade köpt
upp dem.” .
”Hvad skall då jag säga? Vet herr
689
Byström, hur mycket pappa förtjänade
på hökarboden i Västervik? Det kan
man inte tro, så mycket är det.
Farbror Andreas påstår, att det är ett
mirakel.’”
”Nej, hur skulle jag kunna veta
det, som ni själf brukar säga? Hundra
tusen kanske?”
”Nej då, mera,” sade Ann-Marie.
Två då.”
”Åtta, ” sade Ann-Marie med
eftertryck, och herr Byström såg verkligt
förbluffad ut, tänkte hon triumferande.
Ja, åtta hundra tusen, det måste väl
göra intryck på den, som tyckte, att
femtio tusen var mycket.
Anton Byström var verkligen
förbluffad. Han kom sig icke för med att
säga någonting. Var det möjligt, att
hon kunde vara så kolossalt rik, den
där lilla rödhåriga flickan, som så
beskedligt kom hit för att sitta modell
om dagarna? Jo, det var det nog,
tänkte han, när han mindes den
uppmärksamhet, alla visat henne på
middagen hos konsulns. Men då var hon
verkligen alldeles unik i sitt slag. Han
fick ett tankfullt uttryck, medan han
doppade sin pensel i den blåa färgen
på paletten. Det var, som om den
lilla fröken Berthelsen från Västervik
med ens hade kommit ett stycke längre
bort ifrån honom.
”Hvarför säger inte herr Byström
någonting? ” frågade Ann-Marie, rätt
som det var. ”’Jag tycker också det är
trefligt, när herr Byström talar.” Hon
vred en smula på hufvudet och tittade
på honom.
"’Jag säger som ni, jag tänker.”
"Det tror jag egentligen, att man
inte skall göra, ”” sade Ann-Marie
filosofiskt. ”Jag tycker bara, att det blir så
tråkigt, när man har tänkt.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
