Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅN VÄSTERVIK
anne tänkte för ögonblicket på precis
detsamma som han och fäste sig därför
icke vid hans knapphändiga hälsning.
Hon tog med en viss fart af sig
ytterkläderna.
Magnus stod och betraktade henne,
medan hon gjorde det. Fastän han
hade så mycket besynnerliga saker att
tänka på, öfverraskade han sig med
att reflektera öfver, hur utomordentligt
bra fröken Bach såg ut i dag. Hon
var röd om kinderna, ty det var kallt
ute, och så var det någonting särskildt,
som klädde henne. Ack, nu såg han
hvad det var. Hon hade en spritt ny,
elegant plyschkofta och en ny hatt.
Hon var visst ny från topp till tå.
När hon tagit af sig, märkte han, att
hon också hade en ny klänning. Han
kunde icke begripa, hvarför han på
det där viset stod och granskade henne.
Det var en fin, svart klänning. Hon
gick visst alltid klädd i svart, fröken
Bach. Men hur kom det sig, att hon
plötsligt blifvit så elegant? Hade hon
fått något arf?
Han bet sig med ens i läppen. Det
hade flugit för honom en tanke, som
han skulle velat örfila upp sig själf
för. Var han spritt galen? Han vände
sig om på klacken, och hans högra
hand knöt sig i rockfickan. Skulle
fröken Marianne Bach —? Ånej, det var
det osannolikaste af allt. Att antaga
något sådant var väl blanka vanvettet,
när det fanns andra spår att följa. Men
fastän han genast förjagade sin
förflugna tanke, var det, som om ett
besynnerligt obehag fått makt med
honom, medan han stod och betraktade
hur Marianne stod och slätade till sitt
hår framför spegeln.
När Marianne vände sig om, mötte
hennes ögon Magnus’. Hon tyckte, att
695
han såg på henne så envist, och hon
blef svagt röd. Hon kände det själf,
och hon tyckte verkligen, det var bra
förargligt, att hon skulle ha så lätt för
att rodna. Hon blef ju röd som en .
tupp, bara en människa såg på henne.
Magnus gick fram och tillbaka,
medan Marianne steg upp och satte sig
till rätta vid pulpeten. Sedan stannade
han plötsligt framför henne.
""Fröken kan förstå, att jag är
alldeles perplex öfver pengarna?”
”Ja, än jag då, och alla i hela huset
för resten.” Marianne satt med
armarna på pulpeten och såg på Magnus.
Så klara ögon hon hade, tänkte han
ofrivilligt.
”Vet herr Ljungström, jag var så
ledsen i går, så det kan ingen tro. Det
var det värsta jag hört i hela mitt lif.
Och det är så ledsamt, att det var jag,
som sist var på kontoret.”
"Hvarför tycker ni det är så
ledsamt ?”
Magnus fattade icke hvad det var,
som lät honom göra den frågan. Men
han väntade på svaret med en viss
spänning.
”Jo, för att alla människor kunna
ju tro, att det var något slarf från min
sida. Men jag försäkrar, att jag stängde
lika ordentligt, som om det varit herr
Ljungström själf. Jag tittade särskildt
väl efter fönsterluckorna. Men det ser
ju inte ut, Som om någon hade brutit
sig in heller.” Marianne såg ängslig
och rådvill på Magnus, som satte sig
på stolen midt emot henne vid
dubbelpulpeten. 1
""Vill fröken tala om precis hur
allting var, så får jag se.”
Han såg på Marianne lugnt och
forskande, och medan hon berättade,
studerade han hennes rörliga ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
