Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
696
Nej, det var inte möjligt med de
ögonen. Han tyckte plötsligt, att han
nästan begått ett brott mot den smala,
ljusa flickan, som satt här midt emot
honom, och han betraktade Marianne
på ett sätt, Som gjorde hene förlägen.
”"Jo, det var så, att en stund efter
- &edan herr Ljungström rest, blef herr
Wennmark så sjuk, att jag måste
telefonera efter en släde åt honom att åka
hem i. Han orkade inte en gång låsa
till kassaskåpet, utan det gjorde jag.
Han sade, att remissan skulle jag be
löjtnanten skicka af på fredagen, för
han skulle komma in litet senare på
kvällen. Det var visst någonting herr
Wennmark och löjtnanten hade
kommit öfverens om att träffas för.”
”Wennmark och Herbert, det var
konstbesynnerligt, ”” utbrast Magnus
ofrivilligt. ”Nå, hur var det sedan
då?”
”"Sedan var det bara det, att när
löjtnanten kom in, det var en bra
stund efter det att herr Wennmark åkt
hem, så gaf jag honom nycklarna. Och
då såg jag själf, att löjtnanten räknade
pengarna två gånger, och han sade,
att det var alldeles riktigt.”
”Hade ni inte räknat dem, när ni
stängde skåpet?” frågade Magnus.
Marianne såg förvånad på honom.
”"Jag? Hvarför skulle jag gå i
kassaskåpet?”” Hennes tonfall kom Magnus
att svagt småle.
"Ni är visst ingen riktig
affärskvinna. Tänk er det, om Wennmark
hade sagt att det var fjorton tusen i
skåpet och det till exempel sedan hade
varit bara fjorton kronor. Hvem tror
ni i så fall hade stått i klistret för det,
som fattades?”’
”Inte jag heller?” Mariannes ögon
blefvo stora af förskräckelse, och
Mag
ULRIK UHLAND
nus såg på henne med ett nytt leende.
Nej, det var sannerligen ingen
möjlig
het. Han kände sig plötsligt på ett
förunderligt sätt lättad.
”Usch, jag blef riktigt rädd,’
fortsatte Marianne. ”Men gudskelof så sade
ju löjtnanten själf, att de funnos där.
Jag erbjöd mig att sköta om remissan,
men det ville inte löjtnanten, hvarför,
det vet jag inte. Han sade i stället,
att han skulle be fröken Axelina, för
han hade så mycket att göra.”
”Axelina, jo det var just den rätta, ”
inföll Magnus.
”Jag tyckte också, att lika väl kunde
jag väl ha fått göra det, men jag tänkte,
att löjtnanten kanske trodde, jag tänkte
rymma till Amerika, om jag fick så
där mycket pengar om hand.”
Marianne kunde icke låta bli att ta denna
lilla oskuldsfulla hämnd. Hon kunde
fortfarande icke glömma, att löjtnanten
visat sig så misstrogen. Men hon hade
icke en aning om, hvad Magnus själf
ett ögonblick tänkt. ”I alla fall gick
han upp efter fröken Axelina, och hon
räknade också och såg, att det var rätt.
Sedan stängde jag kontoret half åtta,
som vanligt.”
”Såg ni inte att nyckeln satt i
skåpet ?”
”Nej, det föll mig icke in att titta
efter en gång, ”” sade Marianne. ”Det
kunde väl ingen människa tänka sig.
Men när jag kom ner på morgonen,
fick jag händelsevis se det. Först
trodde jag, att löjtnanten varit nere och
skickat i väg pengarna redan, men så
kom jag att tänka på, att jag ju hade
dörrnyckeln själf.’”
Hon såg lifligt på Magnus.
”Jag förstår inte, men jag blef
ängslig med detsamma och ringde på
upp i våningen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
