Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
”Hvarför blef ni ängslig då ?”
frågade Magnus.
”Ja, det vet jag knappast. Men
jag tyckte, det var så besynnerligt, att
nyckeln satt i, när löjtnanten hade visat
sig så pass — hur skall jag säga —
misstrogen.” Marianne såg på
Magnus. ”Och när löjtnanten och fröken
sedan kommo ner, så —”
),Så ?))
”TJa, så fanns det ju bara tio tusen
jämnt. Herr Ljungström kan inte tro,
så vi letade.” Mariannes minspel var
mycket lifligt, och Magnus kunde
förstå, att hon tagit sig det hela mycket
nära, ty medan hon talade, rodnade
hon oupphörligt af sinnesrörelse.
”Var det ingenting, som fröken
tyckte vara ovanligt, när fröken kom
ner? Ingenting i oordning eller så?
Kunde ni inte se, att någon hade varit
inne?”
”Nej, jag märkte ingenting
besynnerligt alls. Fönsterluckorna voro för,
precis som vanligt, och inte var det
något fel på dörrlåset heller. Mina
säger också, att hon stängde porten
på slaget tio, som hon brukar: göra.”
”Det brukar hon då förstås inte
alltid,”” sade Magnus. ”Det är nog,
som grosshandlaren säger, att det
slarfvas ganska ordentligt här i huset:.”
Han talade nästan för sig själf. ” Nå,
men ni, som har godt förstånd, tänkte
ni inte på att anmäla det i polisen ?”
”’Jo, det tänkte jag nog, ” svarade
Marianne. ”Men konsulinnan kom
själf ner och hjälpte till att leta. Vi
tänkte, ser herr Ljungström, att vi
kanske kunde få tag i pengarna, att
de bara hade kommit undan.”
”Hvem skulle ha gjort det då?
Tomten ?”
”"Man hoppas ju alltid det omöjliga.
697
Men i alla fall sade konsulinnan, att
det var inte värdt förrän herr
Ljungström kom hem.”
Magnus svarade ingenting. Han
funderade intensivt, medan Marianne
gjorde sig i ordning att börja arbeta.
Det var en högst underbar historia.
Och ju mera han funderade, desto
konstigare blef den. »
Han satt och såg ut genom fönstret,
medan Marianne knäppte på
skrifmaskinen. När han åter betraktade
henne, kom han händelsevis att få
ögonen på hennes händer, som sysslade
med maskinen. På högra handens
långfinger hade hon en ring. Det hade
hon aldrig haft förut, och fastän dagern
inne var skum, blixtrade de små
stenarna. Det var säkert briljanter. Hvar
hade hon fått den ifrån?
Magnus kunde icke hjälpa det, och
han tyckte själf, att han var enfaldig,
men han kände vid åsynen af ringen
precis detsamma, som han känt, när
han fått syn på hennes nya kläder.
Hvarför uppträdde hon ny från topp
till tå och med en briljantring på fingret
jämnt en dag efter det pengarna hade
försvunnit ur skåpet? Men var han
riktigt klok, som kunde tro något
sådant? Hade hon någonsin visat sig
annat än duglig och bra? Var det
fröken Bach han trodde vara den, som
tagit de fyra tusen? Nej, det var det
inte. Han började visserligen misstänka
någonting, men det rörde icke fröken
Bach. I alla fall önskade han, att hon
icke haft den där ringen, att hon
kommit i sin vanliga blus och sin vanliga
kjol, som hon rifvit en lucka på den
där gången mot kassaskåpet. Det hade
på något outrannsakligt sätt känts
lugnare.
Marianne såg upp ett ögonblick, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
