Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SJU SLÖJORNAS MAÄSTARE
andedräkt fyllde, trots slafvarnas
fläktor, tusentals små gula flugor buren. —
Fältherren såg bort: — han tänkte
några ögonblick på framtiden, sin
konungs vrede och solprästernas hat. —
Hvad fordrade gudarna? —
2
Inne i den andra tältvagnen satt
på en låg soffa prinsessan Belisu och
vid hennes fötter en man. — Hon
var smal och tunn och under en lätt
silkesskjorta såg man, hur hon som
ett spädt barn var lindad med bindlar
om lemmarna. Endast öfver brösten
bar skjortan en kvadratisk urskärning
och bindlarna voro borta, och de små
mörkbruna bröstvårtorna lyste i en
krans af smaragder som små drufvor
på botten af en skål.
Och från hennes med dubbla fina
kedjor hoplänkade anklar steg för hvar
gång hon ängsligt rörde sina fötter ett
klart sjungande ljud af många små
silfverklockor.
Ögonen lågo kalla och metallblå
under de tunga gula locken, näsan var
tunn och spetsig, underläppen darrade
skyggt och trumpet framskjuten, och
öfver pannan gingo lodrätt till näsroten
två djupa veck, som gåfvo ansiktet
något lillgammalt och brådmoget. —
Då och då kastade hon från sidan
en på en gång misstänksam, afvisande
och nyfiken blick på mannen vid sina
fötter, och hvarje gång bröt sig den
genom en tältspringa inträngande
solstrimman i hennes pupiller som i två
blå beryller. —
Mannen talade alltjämt dämpadt och
bedjande, med en klar och sjungande
mild röst. —
Hon skulle låta beveka sig — hon
48. — 1907. X.
737
— den furstliga — konungars och
gudars ättling — icke omnämna för
segrarna att de tagit miste, att han-var
tempelskrifvare i Mångudinnans
prästbrödraskap och ej hennes faders äldste
son.
Han skulle tjäna henne, ödmjukt,
troget, brinnande — kanske skulle han
kunna blifva henne till nytta: — han
kunde stanna månskiftets blodflöde hos
kvinnorna — han kunde mildra
barnsnöden — han kunde binda och lösa
månskärans tre tjänsteandar — Maru,
som skaffar jungfrun en älskare och
gör honom osynlig, Karu, som dödar
den trolöse och ger mjölk åt brösten,
Risma, som hämtar fostret ofullgånget
ur moderslifvet och ger kroppen en ny
oskuld. —
Han visste stjärnornas tal och
tecken och tiden för alla ödens
fullkomning.
Hon — den högtlysande —
konungars och gudars ättling — icke ville väl
hon förinta en skyddssökande, som
kunde tjäna henne, som det kanske
vore farligt att fördärfva —
Mångudinnan hämnas ju sina tjänare. —
Så hade han nu talat under de fem
dagar de tillsammans varit fångar på
färden, och hans ödmjuka, sjungande
och söfvande stämma hade mera än
hans ord lugnat hennes ångest. —
Hon förstod ännu intet. —
Ur det innersta af hennes faders
tolf palats, där aldrig en man synts,
där endast kvinnornas och eunuckernas
stämmor ljudit, enstaka och dämpade,
hastigt tystnande som rädda för det
buller de frambragt, hade plötsligt
blodiga män en natt i fullmörkret ryckt
henne och släpat henne på en hästrygg
för att till slut lägga henne i denna
vagn. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
