Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
738 SVEN LIDMAN
Hon hade intet sett, med slöjan
tryckt för ansiktet att ej smutsa sina
ögon med en mans åsyn, att ej få sitt
ansikte vanäradt af en mans blickar.
Hon förstod ännu intet.
Hade gudarna vredgats på sina
ättlingar? Hvarför hade hennes fader
icke skyddat henne — hvar var
tystnaden och tjänarna? — Hur vågade
en man tala vid Belidernas dotter, vid
henne, prinsessan Belisu? —
Åter lät hon blickarna glida öfver
mannen vid hennes fötter : — han hade
vackra guldskimrande ögon, håret föll
gyllene och lockigt öfver hjässan,
ögonbrynen voro penslade med guld och i
det bruna skägget voro fina guldtrådar
inväfda. Han hade hårlösa tunna
underarmar, och hans hopknäppta
händer buro ringar med stora opaler som
voro fyllda af månens mjölk, och han
rörde dem ibland som till besvärjning.
Sågo männen så ut? —
De skulle ju vara hårda, med mörka
kufvande stämmor, druckna – tunga
— piskande med knutna näfvar —
krossande med tyngden af sina
kroppar — vaggande till sömns med styrkan
af sina armar. —
Tempelskrifvaren hade tystnat och
strök i en ängslig, bevekande och
ödmjuk rörelse med afvigsidan af
handen mot den tunna silkekjorteln om
hennes knän.
Åter såg hon på honom, och
liksom mot hennes vilja, utan att hon
visste att hon uttalade sin tanke, trängde
den öfver hennes läppar i tunna,
enstaka fallande och kalla ord: —
”Är du en man?”
Han spratt till, förvirrad ej öfver
frågan, men öfver att höra hennes röst,
som varit stum under dessa fem dagars
ångest och böner. — — Nej — han
var det icke — men det var han som
hvarje första fullmånes natt, blodets
och hafvets natt, firade i ensamhet med
Mångudinnan det befruktade äggets fest
i templets allra innersta. — Han var
Mångudinnans älskade och de sju
slöjornas mästare, han hade druckit den
heliga rubinens saft, som låter topasen
brista i opal och opalen brinna som
rubin — i hans öra hade Mångudinnan
hviskat de tre orden, som rymma
stjärnornas tal, månens tecken och jordens
tid. —
Prinsessan Belisu såg på honom
med en vaknande vördnad för hans
visdom och lugnad i sin smärta öfver
att hafva blifvit besudlad af en mans
blickar, gladde hon sig ett ögonblick åt
hans försäkran. —
Solen genom tältspringan föll öfver
tempelskrifvarens hår, som lyste som
smält guld. — Om han hade varit
hennes brudgum — och — en man. —
Hon kände sig plötsligt helt lugn och
säker, solljuset lugnade henne: — han
var en slaf och hennes tjänare, äfven
om han ägde Mångudinnans tecken och
ring — och hon talade med sin klara.
kalla röst, i det orden föllo som
bristande droppar:
”Det är synd, att ingen präst får
bära mannens tecken — ditt hår är så
skönt och mjukt. Hon älskar väl ditt
hår — Maa — Mångudinnan? ” —
Själf hade hon aldrig sett Maa, men
i dammen i det innersta palatsets
lustgård, där de blinda guldfiskarna bo,
där tvättade Mångudinnans tjänarinnor
ibland hennes sju silfverslöjor, och där
hade Belisus gamla amma lärt henne
de sju slöjornas dans, för hvilken en
man ger en kvinna allt, var det så hans
faders hufvud hon begärde.
-
Den unga flickans underläpp sköt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
