Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SJU SLÖJORNAS MÄSTARE
åter buttert ut, ängsligt och skälfvande,
och i hennes ögon veknade
metallglansen under ett fuktigt skimmer.
Hon tänkte på sin amma — hon
mindes sin fader, som hon två gånger
sett — den väldige, drakdödarens son.
— Hans ansikte hade varit som klufvet
af ett väldigt rödtlysande ärr, och när
han gällt skrattat, då hon dansade
inför honom, hade ärret rört sig och
darrat som en blixt ur ett moln, som
en orm som slingrat sig nedåt hans
hals.
-
Hans dotter var hon — prinsessa af
Belidernas ätt! — Och stram och stel i
sin tunna gestalt sträckte hon sig
drottninglikt och värdigt med en befallande
och föraktfull blick på
tempelskrifvaren.
Var det han som ville låta fienderna
tro, att han var hennes broder? —
— Mannen hade förstått hennes
blick och, i det han slog armarna om
hennes knän, började han besvärja
henne att vid minnet af det första
månblodets ångest och leken med de tre
hirsplockande dufvorna ej förråda
honom. — — Tege hon blott — allt skulle
vara hennes! — Han skulle lära henne
Mångudinnans smekning och den
invigdes vällust. — Han skulle förtälja
för henne sagorna om konungarna i
Shamna, om draken i hålan Blis, om
stjärnornas öden och den brinnande
rosen på berget Kurun, där en väldig
konung äger två talande hundar af
sten och där fågeln Rokh rufvar sitt
ägg, som är en smaragd. —
Allt vore möjligt blott hon ej
förrådde honom. — Blefve hon förmäld
med Myrukonungen skulle hon bedja
att få behålla honom som tjänare. —
Hennes skulle han ständigt vara. —
789
Belisu hade blifvit stilla, och med
ögonen sjunkna i tempelskrifvarens
böjde hon sig plötsligt öfver honom och lät
sina fingrar smekande leka med hans
hår. — Det var mjukt och gyllene och
värmde hennes kalla händer och i det
hon lyfte hans hufvud för att han skulle :
kyssa hennes bröst, hviskade hon: —
"Du skall icke bedja — du skall
befalla tV”
ok
När solljuset gått öfver
middagshöjden, började moln skocka sig vid
synranden, hastigt och snabbt som en
flock ryttare återvändande till:
samlingsplatsen, och nere i slutet af tåget
hördes muntra glädjerop vid
förhoppningen om regn och sval skugga.
Där framdrefvos, utan kedjor och
eljest äfven i större frihet än de andra
krigsfångarna, ädlingarnas och
köpmännens hustrur, döttrar, tjänande och
slafvinnor. Deras kläder voro dem
delvis beröfvade, bristfälliga och i trasor,
och de hade nästan alla fått pröfva de
besegrades öde och tacksamt tåla
segrarens öfverdåd och yra, och hvarje
kväll kände de ånyo sina dagars
ovisshet och främmande och okända mäns
åtrå gå fram öÖfver deras kroppar,
skoningslöst och dock berusande. —
Det var endast en och annan af de
äldre ädlingarnas hustrur och döttrar,
som kände hatet och smärtan under
vandringens enformighet och trots
tröttheten höllo sig vakna om nätterna vid
minnet af sin vanära och hopplösa
skam. —
För slafvinnorna och de lägre
kvinnorna och köpmännens och ädlingarnas
många hustrur hade äfven ovissheten
sin möjlighet till något större och
lyckligare: — man ihågkom sagorna från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
