Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅN VAÄASTERVIK
Salomonson hade kanske gått hem och
berättat, att hon sett honom.
”TJag vet inte. Det säger han inte,
men han vill nödvändigt tala med
grefven själf.’”
”Låt honom komma in, då.”
Grefven gick till dörren, utanför
hvilken ett stadsbud stod och väntade.
Ӏr det grefve Hogardt? Jag skulle
lämna det här paketet.’”
Grefven tog emot det lilla, bruna
paketet, och när han om ett par
ögonblick åter blifvit ensam, gick han fram
till lampan och betraktade utanskriften.
Stilen var Irma Salomonsons, det
behöfde han icke en minut för att se.
Han kom mycket väl ihåg den fasta,
eleganta piktur, han sett på
bjudningskorten till diverse festligheter hos
Salomonsons. Hvarför skref hon
utanskriften och inte gubben själf?
Han öppnade paketet med en viss
nervositet. Det var utomordentligt väl
försegladt, och lacket var stämpladt
med ett stort sigill, där bokstäfverna
I. S. tydligt framträdde.
Hvad i alla världens tider? Paketets
innehåll låg framför honom på bordet,
och han trodde, att han plötsligt hade
blifvit vansinnig. Det var de fyra
skuldebrefven på det Hogardtska
palatset, men de voro icke alldeles lika,
som när han sist hade sett dem i
grosshandlarens lilla kassarum. Under dem
alla stod: Till fullo betaldt. Därefter
följde datum och sist stod : Moritz
Salomonson, genom Irma Salomonson.
Grefven undrade, om det var han
själf eller fröken Salomonson, som
hade mist förståndet.
Men det fanns ju ett papper till i
kuvertet, och det var ett bref.
TIS
- TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Axelina gick mycket snabbt nedför
backen, sedan hon skilts från Irma
och baron Klewe, men som baronen
mycket riktigt anmärkt, valde hon en
besynnerlig väg, ty det var verkligen
till Malmskillnadsgatan hon skulle.
Hon hade rent instinktivt vikit af
nedför Hamngatsbacken i stället för att
fortsätta rakt fram. Det var något slags
känsla af försiktighet, som talat, när
hon gjorde den manövern. Hon hade
icke velat, att baronen skulle ha reda
på, hvart hon gick, ty han kunde ju
händelsevis råka att tala om det för
Herbert, och det lilla huset, långt borta
i slutet af gatan, hvilket var hennes
mål, var tillräckligt egendomligt till sitt
utseende, för att han skulle minnas det.
Han måste nödvändigt undra, hvad
Axelina Ljungström hade där att göra,
och det var en sak, som Herbert gärna
kunde slippa veta.
Det var ett mycket högt, smalt hus,
Axelina gick upp i. Från gatan ledde
en smal stentrappa upp till porten, som
var mycket låg, och som kom en att
tänka på gamla tider, när man såg
den. Så många gånger hon som liten
flicka traskat uppför dessa trånga,
branta trätrappor med sina gulpolerade
ledstänger och sina skoningar af
mässing, hvilka gjorde, att man gärna ville
snafva, när man steg ner. Trappstegen
voro kanske litet mera nötta än på den
tiden, men de lyste fortfarande lika
ordentligt renskurade i skenet från den
lilla vägglampan i nischen i hörnet.
Den fjärde trappan var den allra
renaste, men det kunde komma sig af,
att det var så få, som gingo där, eller
var kanske fru Wennmark lika ordentlig
som för tolf år sedan?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
