Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
776
Axelina stannade i den lilla,
prydliga förstugan med en hjärtklappning,
som blef värre ju längre hon dröjde.
Hon hade inte varit här uppe på öfver
ett år. Sist hon dragit i den smala
snodden in till ringklockan i tamburen,
hade det varit med en viss nedlåtenhet,
men hvem hade då kunnat tänka sig,
att det i dag skulle ske med en sådan
outhärdlig ängslan? Ty hon hade i
dessa två dagar gått i en fullkomlig
ångest.
Hon ringde sakta. Pontus
Wennmark var ju så sjuk, att han tålde
kanske inte vid att höra en stark ringning.
Dörren öppnades också om en minut
med försiktighet. Det var gamla fru
Wennmark själf, som stack ut
hufvudet. Hon såg icke genast, hvem det
var, ty lampan hängde i trappan, och
i förstugan var det ganska skumt. Men
så utbrast hon:
”A, är det verkligen Axelina?”
”Ja,” svarade Axelina i dämpad
ton. "”Jag gick upp för att höra, hur
det var med Pontus.”
Hon gick in i tamburen, och icke
långt därefter satt hon på en af de
hårda, stoppade stolarna i fru
Wennmarks lilla förmak, alldeles som sist.
Men nu stod icke den väldiga
kaffebrickan på divansbordet, utan där lågo
några isbitar i en porslinsskål, och fru
Wennmarks gamla, rynkiga ansikte såg
heller inte lika fryntligt ut som då.
Hon hade blifvit så mager och
hopsjunken, tänkte Axelina, och den
ängslan, hon känt i trappan, lättades icke
af den omständigheten. Det var, som
om hon själf hade varit orsaken till
allt ledsamt här uppe i den lilla
våningen, och det låg en darrning i hennes
röst, när hon frågade:
ULRIK UHLAND
"Snälla tant Wennmark, hur är det
med Pontus?’”
”Förfärligt klent. Han har yrat
ända sedan i torsdags kväll. Doktorn
tror det blir nervfeber, men då vet man
ingenting förrän på nionde dygnet.’
""Vet?” sade Axelina frågande.
"’Ja, hur det kan gå.” Fru
Wennmark försökte behärska sin rörelse,
men tårarna runno utför hennes kinder.
”Är det verkligen så svårt? ”
Axelina satt orörlig, men hon
knäppte omedvetet ihop händerna, som
hon höll i muffen. Hon kände en vild
lust att gråta, och hon hade någonting
i halsen, som hon oupphörligt måste
svälja.
”Jag skall säga, han har gått och
varit hängsjuk länge,’” fortsatte fru
Wennmark i samma dämpade ton.
”Han har inte ätit ordentligt och har
inte kunnat sofva heller. Jag trodde,
det var någonting särskildt, som tryckte
honom, men eftersom han nu vardt så
här ordentligt sjuk, så var det väl
inte så.”
Axelina kunde ingenting säga. Det
var naturligtvis alldeles precis så, som
hon trott, när Herbert talat om allting
i torsdags kväll. Det var Herberts
eländiga krångel med pengarna. Men
hur kunde också Pontus gå och ge
honom så mycket? Fast, hvad hade hon
för rättighet att klandra honom för
det? Hade hon inte själf hjälpt till
och var det inte hon, som genom sina
förskott gifvit Herbert idéen att också
försöka ?
Där hon nu satt och såg på tant
Wennmarks sorgsna ögon skulle hon
ha kunnat ge hvad som helst för att
icke ha skaffat Herbert de där fem
hundra kronorna. Hur hade hon för
resten kunnat låta inbilla sig, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
