Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
inte var för Herberts, utan för baron
Klewes skull? Herbert var sannerligen
inte den, som skulle göra sig så stort
- omak för en kamrat, och om det också
varit sant? Passade det att hjälpa
baronen med pengar, som hon måste
narra en annan att ta ur en kassa,
hvilken inte var hans? Passade det för
resten alls, att hon hjälpte baronen att
betala sina spel- eller punschskulder”?
Några andra var det nog inte han hade.
Han hade luktat sprit alldeles grufligt
nyss, och hans röda ansikte hade
plötsligt gjort henne så obeskrifligt
uppbragt. Hon hade för resten inte velat
tänka på honom ända sedan i torsdags
kväll. Han var naturligtvis precis
likadan som Herbert, och den ene gjorde
nog som den andre. De voro ju så
ofantligt goda vänner.
Hon kände sig så fruktansvärdt
nedslagen, och hon var ond på Herbert,
så att hon skulle velat slå honom, där
hon satt och hörde på fru Wennmark,
som talade vidare om Pontus.
”Han talar så besynnerligt, när han
yrar, samma sak i ett. Han säger, att
någon har lofvat honom någonting, och
så är det någon, som han kallar för
”henne’. Sedan kan han tala långa
rader om affärer och om växlar.
Stackars Pontus, jag tänker han har haft
för mycket kontorssaker i sitt hufvud. ”
”Henne”, tänkte Axelina, det var
naturligtvis hon själf. Hon kände en
viss rörelse, men på samma gång blef
hon ängslig. Han måtte väl inte ligga
där och tala om allting, bara?
Det var, som om fru Wennmark
omedvetet hade gissat, hvad hon tänkte
och var rädd för, ty hennes nästa ord
voro som ett indirekt svar.
”Han menar troligtvis den nya
fröken på kontoret, när han bråkar om
TTI
”henne”. I morse sade han, att han
hade lämnat henne sju hundra kronor,
och att hon själf skulle gå till banken.
Skicka inte pojken, sade han sedan.”
Det hördes ett ljud inifrån det
andra rummet, och fru Wennmark
reste sig ögonblickligen.
”"Vi ha en sjuksköterska där inne,
men jag skall ändå titta.”
”Får jag följa med in?”
Axelina var själf förvånad öfver sin
fråga, men det var något, som drifvit
henne att hastigt framställa den.
”Nej, ingen får gå in,” sade
doktorn. ”Han tål inte vid att se någon
mer än 0oss.”
Axelina satt alldeles stilla medan
fru Wennmark gick ut. Dörren till
Pontus rum stod på glänt, och hon
hörde, hur de båda rösterna därinne
talade hviskande. Aldrig hade hon känt
sig så förskräckligt ängslig som nu och
heller aldrig så eländig. Det kom på
henne en förnimmelse af ödmjukhet,
som var henne absolut främmande.
Det var för hennes och Herberts skull,
som Pontus, den snälle och hygglige
Pontus, låg sjuk därinne och kanske
skulle dö? Nej, så illa kunde det inte
vara, det kunde inte, det fick inte!
Axelina såg icke längre det lilla,
gammalmodiga förmaket med dess röda
rips på möblerna och de otaliga, stärkta
antimakasserna. Hon hade ögonen
fulla af tårar, och hon längtade ut på
gatan för att få gråta.
Nu stängde någon dörren därinne,
och hon hörde, att Pontus yttrade
någonting med en underligt dof och
osammanhängande röst, men hvad han
sade, kunde hon icke uppfatta. Han
talade stötvis och länge, och hon gick
tyst in i den mörka, lilla matsalen." Hon
stod icke ut att lyssna, men hon var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
