Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅN VÄASTERVIK
vände sig, och det var som om hon
känt det som en lättnad att få gräla på
Axelina. Ingen af de andra gaf henne
någon orsak. Ann-Marie var
visserligen ute hela förmiddagarna och tog
sig motion, men hon kom hem
ordentligt till middagen och började för resten
bli riktigt mänsklig till och med att se
på. Hon hade magrat och föreföll
mindre klumpig.
Jeanne gick också omkring med en
viss försiktighet och satt tyst under
måltiderna, som om hon anat, att det
icke var på sin palts att gräla i dessa
dagar.
Och det var det sannerligen inte.
Konsulinnan tyckte, att hon hoppade
högt i luften, bara hon hörde det minsta
knäpp. Hon hade ingen människa att
tala med, som hon verkligen kunde
förtro sig åt, och hon tänkte med
förskräckelse på, att Fredrik snart skulle
vara hemma. Hur skulle hon göra?
Skulle hon be Magnus på något sätt
försöka förtiga saken? Men det var ju
precis detsamma som att tala om för
honom, hvad hon gick och var rädd
för, eller åtminstone, att hon var rädd.
Inte ett ögonblicks ro hade hon haft
sedan i går morse. Först den
obehagliga öfverraskningen, när Herbert kom
upp och berättade, att fyra tusen
kronor hade försvunnit ur kassaskåpet
under natten, och så farbror Andreas”
mystiska yttranden, när hon gått in, .
för att höra efter, hvad som var att
göra.
Kunde verkligen Herbert, hennes
egen gosse, ha gjort någonting så
grufligt? Hon hade gråtit hela natten,
gråtit och grubblat. Hade hon inte
alltid framhållit de mest moraliska
exempel för honom och hade hon inte gjort
allt hvad i en mors förmåga stod för
779
att det skulle på alla sätt gå lätt och
bra för honom? Och hade inte Fredrik
gått så långt, att han gaf honom två
hundra kronor i månaden bara i
fickpengar? Hvar i all världen gjorde han
af sina pengar? Men det var kanhända
den där teaterdamen, som plockade af
honom allting, och det var kanske för
hennes skull, han gjort det här också.
Ty det var nog så, att det var han,
som tagit de fyra tusen.
Men hvarför kunde det icke lika väl
vara flickan på kontoret? Hon hade
ju haft dörrnyckeln, och hon hade ju
kunnat komma in när som helst på
natten. Dessutom hade hon ju varit
ensam med det olåsta skåpet redan när
Herbert och Axelina gått.
Konsulinnan försökte intala sig, att det var
Marianne, men förunderligt nog gick det
icke. Ånej, farbror Andreas hade nog
haft rätt, när han sade, att det var ett
alldeles för enfaldigt tilltag af den, som
var innehafvare af dörrnyckeln. Och
Herbert hade haft rysligt krångligt med
pengar, det visste konsulinnan bäst.
Den, som bara på något vis
kunnat skaffa dessa fyra tusen kronor och
lägga in dem i kassaskåpet igen!
Konsulinnans annars ganska begränsade
fantasi utarbetade de vildaste planer,
men ingen fann hon utförbar i
verkligheten. Att be farbror Andreas om ett
lån, det var alldeles precis detsamma
som att tala med Magnus, det vill säga
erkänna, att hon trodde Herbert vara
tjufven. Och för resten var det inte
troligt, att han ville låna henne så
mycket. Hon hade ju inte den ringaste
säkerhet, och han ville ju ha säkerhet
och namn i det oändliga. Dessutom
kunde hon ju alls inte ge nöjaktigt
besked om, hvad hon ville betala med,
ty på hushållskassan, hennes enda
till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
