Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
780
gång, kunde just inga kapital sparas in.
Konsulinnan tyckte, att hon rakt kunde
grubbla sig sjuk.
Herbert hade icke varit hemma till
middagen, och Magnus hade icke sagt
ett enda ord under hela måltiden. Han
kanske grubblade öfver precis
detsamma som hon, och hon hade känt sig så
rädd och ängslig, att hon inte ens vågat
fråga honom om remissan. Hvar kunde
han ha fått pengar till den, månn tro?
Ty den måste naturligtvis i väg, så
mycket kände hon till af affärsväsendet.
Men Magnus visste ju alltid att reda
sig, och han kände ju så mycket folk
och hade så mycket bankaffärer jämt.
Bordet i matsalen stod fortfarande
dukadt, fast familjen brukade äta kväll
klockan nio. Nu var klockan öfver tio,
men Axelina hade ju kommit så sent
hem, och Magnus hade ännu inte varit
uppe. De andra hade ätit i vanlig tid.
Axelina höll just på att slå i en
kopp te åt sig, då Magnus kom in. Det
var förfärligt hvad han såg butter och
allvarsam ut, tänkte hon, men just nu
hade han förstås rättighet att vara det.
Och när hon såg på hans ansikte, som
hade ett så bekymradt uttryck, kände
hon något, som påminde om hvad hon
erfarit uppe hos Wennmarks. Det var
ju i alla fall hennes och Herberts fel,
det också, och hennes tonfall var
betydligt älskvärdare än vanligt, när hon
frågade :
”Ska jag slå i en kopp te åt dig? ”
”"Ja, ge mig hvad som helst.”
Magnus slog sig ned vid bordet på sin
vanliga plats, men det var, som om han
icke kommit sig för med att äta, och
Axelina sträckte sin vänlighet så långt,
att hon lade i socker i hans te och till
och med räckte honom brödkorgen.
ULRIK UHLAND
”Du skall väl ha en smörgås? Tag
den där tekakan, den är färsk.”
Magnus bredde verkligen på en
smörgås åt sig, men han satt tyst med
bistert rynkade ögonbryn, och Axelina
började finna tystnaden tryckande.
Hon var själf icke så ledsen längre,
och hon tyckte det nästan var synd
om Magnus. Visserligen skulle hans
bekymmer väl snart vara öfver, men
det kunde ju inte skada, om han kunde
muntras upp litet på förhand. Och
hvad hon nu tänkte säga, skulle
kanske kännas behagligt för honom att
veta, ifall det var så, att han tänkte
någonting om Herbert, ty Axelina
kände på sig något dylikt.
”TJag träffade baron Klewe, när jag
var ute,’” sade hon konverserande,
medan hon bredde på en ny smörgås
åt sig. ”Han sade, att Herbert och
han hade åkt släde till Saltsjöbaden i
torsdags kväll, och sedan hade de legat
kvar på hotellet. Tokiga människor!
Det var ju inget vidare före, och det:
kunde väl inte vara något nöje.’’
Axelina iakttog Magnus, medan hon
talade. Hon hade tänkt sig, att han
skulle se åtminstone litet gladare ut,
men han väckte i stället hennes
förvåning. Hon såg, hur han satt och
kramade ihop servetten, som om den
varit ett papper, han tänkt slänga i
papperskorgen, och han blef så
besynnerligt blek.
”Men det är likt dem. Och de passa
bra ihop, för de hitta på lika stora
galenskaper., båda två.”
Magnus hörde icke slutet på hvad
hon sade, ty han reste sig plötsligt och
gick ut. Axelina hörde, hur han smällde
igen patentlåset på tamburdörren efter
sig. Gick han ner på kontoret igen ?
undrade hon. Det var förfärligt, hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
