Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅN VÄSTERVIK
som vandrade om hvarandra på den
svarta, slaskiga gatan därnere. Åjo,
ingenting här i världen var omöjligt,
tänkte hon med en viss resignation.
Fröken Björnbergs nyfikenhet var
starkt spänd, ty Irmas göranden och
låtanden började allt mera förvåna
henne. I går kväll hade Irma knappt
kommit hem från sin
eftermiddagspromenad, förrän hon gått ut igen, och då
hade hon burit på ett litet paket. Hvad
tog det åt henne, som aldrig annars
kunde förmås att bära ett paket, så
stort som ett synålsbref en gång? Det
här hade visserligen inte varit större
än en bok, men ändå var det
obegripligt. Och hvar hade hon varit? Hvar
hade hon gjort af paketet? Ty det hade
icke varit tjugu minuter, hon varit ute.
Kanske hon lämnat in det på posten?
Men sådant brukade hon ju skicka
groomen med.
Sedan hade fröken Axelina
Ljungström kommit på besök, så sent på
kvällen som klockan strax före åtta.
Och då hade de låst dörrarna om sig
och haft ett långt samtal. Fröken
Ljungström hade sett så besynnerlig ut, när
hon kom, alldeles som om hon gråtit,
men när hon gått, hade hon skrattat
och kysst Irma på kinden. Det hade
fröken Björnberg aldrig förr sett, att
Irma låtit någon göra, ty hon tålde inte
fruntimmer, som kysstes. Och i dag
vid elfvatiden hade fröken Ljungström
varit här igen, och strax förut hade
herr Berggren, chefen på kontoret,
varit uppe hos Irma. Antagligen hade
hon telefonerat efter honom. Det var
också förargligt, att Irma skulle ha
telefonen i sitt toalettrum, ty på det viset
kunde man ju aldrig veta, när eller
hvart hon ringde på.
Fröken Björnberg höll på att
fri
849
sera sitt gråsprängda hår, ty hon hade
stigit sent upp, och frukosten skulle
strax serveras. Hon vätte på fingret
och profvade tången. Den var alldeles
för het. I dag var då allting som
förgjordt, tänkte hon, och när det just i
samma ögonblick ringde på portklockan
i hallen, knep hon ihop munnen med
en missnöjd min. Det var ett förfärligt
ringande i denna dag! När blef det
brukligt, att folk kom på visit i ett
millionärshus klockan tolf på
söndagsförmiddagen? Men det var kanske
ingen besökande. Det kanske var
posten som kom.
Men det var det icke, ty strax efteråt
gick någon uppför trappan. Fröken
Björnberg gläntade på sin dörr, icke
så, att hennes spikraka lugg och
penjoar kommo till synes, men så pass,
att hon kunde se, hvem det var. Var
hela världen upp- och nedvänd? Det
var grefve Hogardt, som gick efter
jungfrun uppför trappan.
Irma hade varit uppe länge, ty hon
hade icke kunnat sofva. I går hade
hon föreställt sig, att hon skulle kunna
sofva så lugnt i natt, men det hade
varit ett misstag. Just som hon hållit
på att slumra in, hade hon varit fullt
vaken igen, och tankarna hade jagat
hvarandra som i en hvirfvel. I går
kväll hade hon funnit sitt handlingssätt
så naturligt. Hon hade för resten hela
tiden känt det så, men nu, när det
verkligen var gjordt, kände hon en
oerhörd nervositet. Var det ett
vansinnigt tilltag, kanske? Hvad skulle
grefve Hogardt tänka, när han läste
hennes bref, och hvad tänkte
grefvinnan om henne just nu? Trodde de,
att hon var alldeles förryckt. Kanske
de skrattade åt henne? Kanske de voro
onda? Och hade hon verkligen gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
