Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
850
det? I själfva handlingen låg
någonting så ovanligt, att hon ibland betogs
af en oro, som kom henne att känna
sig fullkomligt sjuk. Det var kanske
alldeles för tokigt?
Hon stod med ena foten mot
golfgallret i den stora, öppna kakelugnen
i sin lilla salong, när jungfrun kom in.
Det var kallt inne, tyckte hon, och det
var skönt att känne värmen från den
flammande brasan.
”Grefve Hogardt frågar, om
fröken tar emot?” Irma vände sig
långsamt om.
”Ja, bed grefven stiga in.”
Hon var så nervös, att hon tyckte,
att hon icke kunde tala, och när
grefven kom in, stod hon midt på golfvet,
orörlig och väntande.
Var det verkligen Irma
Salomonson, detta? tänkte grefve Hogardt, när
han långsamt gick fram emot henne.
Var det hon, den israelitiska
prinsessan, den svartögda flicka, som nu stod
här och såg så obeskrifligt hjälplös ut?
Aldrig hade han kunnat tänka sig detta
uttryck hos Irma Salomonson.
Irmas blick mötte grefvens stora,
lugna ögon, och hennes ansikte, som
vid hans hälsning varit krithvitt,
betäcktes af en skär rodnad. Nej, han
såg icke ut så, som hon alldeles nyss
tänkt sig, och det vördnadsfulla i hans
bugning, återgaf henne en smula
säkerhet.
”Fröken är kanske förvånad öfver
min tidiga visit,”” bröt grefven
tystnaden. ”Men säkert inte så förvånad,
som jag blef i går kväll öfver frökens
bref och det, som låg i paketet.”
Han tystnade, som för att vänta på
några ord af Irma, men hon svarade
ingenting, och han fortsatte därför :
”Fröken förstår, att det var en
ULRIK UHLAND
öfverraskning, och att jag knappt kunde
tro mina egna ögon.”
Irma hade lyssnat till honom utan
att finna något ord att säga, men hon
kände att hon blef lugnare och lugnare.
När han sagt det sista, hade hon
kommit så långt i själfbehärskning, att hon
kunde göra en gest för att be grefven
ta plats i den ena af de stora bekväma
armstolarna.
”Jo, att grefven blef förvånad, det
kan jag förstå. Men jag hoppas, att
grefven förstår, hvarför jag gjorde det.”
Hennes djupa, svarta ögon sågo rakt
på grefven med ett för dem alldeles
nytt uttryck, tänkte han. Det låg på
en gång stolthet och ödmjukhet i dem,
och han kände en plötslig och stark
sympati för henne. Men hade han inte
alltid tyckt, att hon var intressant?
”Jag hoppas, att grefven inte
missförstår mig,” fortsatte Irma. Det var
något i grefvens hela sätt emot henne,
som med ens gjorde henne så
förunderligt lugn. Hon kände det, som om hon
kunde säga hvad hon ville till honom.
”T brefvet jag skref, försökte jag
framställa mina motiv, men jag är rädd
för, att det ändå inte blef så värst
klart. Och jag tror, att jag kan tala till
grefven, som till en verklig gentleman.”’
Grefve Hogardt bugade sig lätt.
”Fröken kan säga hvad som helst.
Jag är naturligtvis tacksam för allt,
hvad fröken vill anförtro mig.’”
Irma satt ett ögonblick tankfull,
som om hon inte vetat, hur hon skulle
börja, och grefven iakttog det växlande
minspelet i hennes ansikte. Hon var
utomordentligt vacker just nu, tänkte
han.
”Ser grefven,” Irma såg klart på
honom, ”jag har alltid trott att min
far var en mycket vördnadsvärd
män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
