Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
852
”Nej, jag vill inte och kan inte
behålla dem. Det inser nog fröken också,
när ni riktigt har tänkt öfver saken.”
Han talade utomordentligt hänsynsfullt,
men fullkomligt bestämdt. ”Jag
behöfver inte säga, att jag uppskattar
frökens handling till dess fulla värde, och
jag bekänner, att den har rört mig
djupt, därför att den var så storsint.
Men om jag toge emot inteckningarna,
det vore ju alldeles detsamma, som att
ta emot en gåfva på två hundra tusen
af fröken. Min familj är ju faktiskt
skyldig er far den summan. Och
dessutom, ” tillade han tveksamt, ”så äro ju
inteckningarna inte frökens egendom.’”
Han hade rest sig upp, medan han
talade, och Irma hade också stigit upp
från stolen. Hon hade blifvit mycket
blek.
”Det vill säga, att grefven låter
hellre det Hogardtska palatset komma
i min fars händer? Har grefven glömt,
hvad han sade?”
”’Jag har ingenting glömt. Men
frökens gåfva kan jag inte ta emot.”
Grefvens ton lämnade icke rum för
någon invändning, men Irma frågade
ändå, under det hon stadigt såg på
honom med sina svarta ögon, som
började lysa, som alltid, då hon var djupt
upprörd :
”Nå, men om jag komme och sade
till grefven, att jag hade köpt
inteckningarna af min far, skulle grefven då
inte vilja anse mig som sin långifvare ?”
Grefven såg lugnt på henne.
”Men det har fröken inte gjort.”
”Nej, men om jag hade?”
Hon såg envist på grefven, som
stod tyst.
””Jo, ” sade han slutligen, lugnt och
bestämdt. ”Det skulle jag göra. Det
vore visserligen fortfarande
grosshand
ULRIK UHLAND
lare Salomonsons pengar, som jag hade
att tacka för, att vi kunde behålla
palatset, och jag tillstår, att den tanken
inte vore behaglig, men jag skulle göra
det ändå. Och gärna, eftersom det
kanske kunde skänka fröken någon
tillfredsställelse.” Han såg, att Irma blef
svagt röd, och att det lyste till i hennes
ögon, och han var glad öfver att han
sagt det. ”Men grosshandlaren skulle
aldrig släppa papperen ifrån sig, det
förstår nog fröken lika bra som jag.
Det är inte så mycket pengarna det
gäller, som hans personliga hämnd
för — han klippte plötsligt af
meningen, ty han märkte, att han höll på
att säga något, som han icke ville.
”Hans hämnd för grefvens afslag, ”
ifyllde Irma lugnt, men hon blef
pinsamt röd. ”Ja, det vet jag också.”
Hon räckte fram handen och tog
emot kuvertet. Därefter vecklade hon
upp de olika papperen i deras fulla
storlek, och innan grefven hunnit få
den aflägsnaste aning om hvad hon
tänkte göra, hade hon slängt alla
inteckningarna i brasan.
"Fröken Salomonson —!”
Grefven stirrade på henne med den
ytterligaste häpnad.
”Nu kan jag anse mig ha köpt
dem,” sade Irma, som plötsligt blifvit
absolut lugn och behärskad. ” Som
grefven vet, blef jag myndig för några
dagar sedan, och mitt mödernearf är
två hundra femtio tusen.” Hon talade
i helt annan ton än förut, lätt och
nästan nonchalant, och hennes ögon
blixtrade till. ”Vill nu grefven ge mig
någon sorts revers på pengarna, så
kunna vi anse saken klarerad. Jag
inser, att det förra var ett dumt och
barnsligt sätt.” Hon gick fram till
kakelugnen och rörde om i brasan, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
