Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
falaskan efter papperen bildade en liten
svart hög.
Grefve Hogardt kunde icke taga
sina ögon ifrån henne, där hon stod.
Han kom sig icke för med att säga
någonting, förrän hon med ett litet
småleende vände sig om och såg på
honom. Då gick han impulsivt fram
till henne.
”"Ni är den första människa, som
verkligen har imponerat på mig,” sade
han, och i nästa ögonblick hade grefve
Hogardt kysst Irma Salomonson på
hand. Han kunde icke gjort det mera
vördnadsfullt, om hon varit en
drottning.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Axelina hade i allmänhet mycket
lätt för att lofva saker och ting, och
sade ofta beredvilligt, att det eller det
skulle hon göra, utan att det därför
någonsin blef af. Men det föll henne
icke en sekund in att skolka från det
utlofvade besöket hos Wennmarks på
söndagen. Hon sade dock icke ett ord
om det hemma i familjen, och när hon
gaf sig i väg strax efter middagen, sade
hon, att hon bara tänkte gå ut och gå.
Det var förfärligt, hvad Axelina
hade fått för en passion för
promenader, tänkte Jeanne, och det var icke
utan, att hon smått afundsjukt
började misstänka, att Axelina bestämdt
skulle träffa någon. Hon hade varit
så märkvärdig i flera dagar, och i dag
hade hon varit ute och promenerat
tidigt på morgonen, innan Jeanne ännu
stigit upp. Det var alldeles säkert
någonting särskildt, tänkte Jeanne.
Kanske någon hade friat till Axelina, och
att de nu voro ute och promenerade
853
med hvarandra i hemlighet. I så fall
var det förstås baron Klewe, ty någon
annan kunde det inte vara, åtminstone
efter hvad hon visste.
Tänk, hvad Axelina då skulle sätta
näsan i vädret, om hon hade förhopp- :
ning om att bli friherrinna med tiden,
och hvad pappa och mamma skulle bli
stormförtjusta! Ty pappa var mycket
svag för löjtnanter och alla, som voro
adliga, och baron Klewe var ju båda
delarna. Men hon, Jeanne, finge väl
med tiden precis lika mycket pengar
som Axelina och det fanns väl mera
än en baron i Stockholms stad. Ty
nog var det väl för att Axelina var rik,
som baron HKlewe friat. Inte kunde
han tycka, att Axelina var något treflig
heller, om hon också klädde sig litet
Svajigt och såg ut som en aktris.
Jeanne var icke vid något vidare
älskvärdt humör, när hon såg Axelina
gå utan att vilja ha henne med.
Hvarenda människa var ju omöjlig. Gick inte
mamma bara omkring och grät, och
hade inte Magnus varit stryktäckare än
vanligt vid frukosten? Det var väl
fånigt att sörja i evighet för den där
förlustens skull. Det hade varit mycket
bättre,, om de försökt få tag i hvem
som tagit de fyra tusen kronorna ur
kassaskåpet. Om pappa gjorde en dum
affär, som han förlorade på, tänkte
Jeanne, så var det väl hans ensak, och
det var väl inte så förfärligt farligt för
den, som folk kallade ”rike konsul
Ljungström”. Och inte hade balen på
Oskarsdagen behöft bli indragen för
den skull. Var det inte fnuttigt? Men
det var naturligtvis Magnus, som hade
gjort det arrangemanget.
Jeanne önskade verkligen, att
konsuln snart skulle komma hem, ty som
det nu var, så var allting för bedröfligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
