Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FARMORS PORTRÄTT
snäll flicka ... snäll flicka...”
trallade hon då, och hela det lilla röd- och
rundkindade ansiktet lyste af den mest
oförställda belåtenhet.
”Jag undrar just hur Lovisa vet
det?” frågade tant Elna.
”För det har jag hört tant Elna
”hviska till mamma!”
”Det kan jag aldrig tro,” svarade
tant Elna allvarligt. Ingen liten flicka
som sitter och berömmer sig själf kan
vara snäll.”
”TJaså.”
Efter några ögonblick fick tant Elna
höra Lovisa sjunga en annan sång.
”Lovisa ä en stygg flicka ... stygg
flicka ... stygg flicka...”
”Hvarför sjunger du nu så där?”
”För tant Elna har sagt att man ska
säga att man ä en stygg flicka, för
då ä man en snäll flicka, ”” svarade
Lovisa och smålog knipslugt.
”Lilla Lovisa är en dum flicka,”
konstaterade nu tant Elna.
Men Lovisa lät icke förbluffa sig.
”Då tar Lovisa på sig strumporna,
för det har tant Elna sagt att man ska
göra kvickt!” utropade hon
triumferande.
Tant Elna skrattade och medgaf att
resultatet af Lovisas själfbetraktelser
var utmärkt.
Vid den tiden då Lovisa som bäst
studerade svenska språkets mysterier
blef hennes mamma illa sjuk och en
sköterska efterskickades.
”Det skulle ha kommit en liten
bror till oss,”” anförtrodde Lovisa alla
tanter som gjorde besök i hemmet,
”men så blef mamma sjuk och tyckte
det var besvärligt att ha flera barn, så
lille bror fick inte komma. Men pappa
säger att en annan gång kan han få
komma.”
,
877
Emellertid fick nu Lovisa helt
plötsligt en ny rolig lek att hänge sig åt.
Tant Elna måste sätta ihop åt henne
en likadan mössa och ett likadant
förkläde som den ”riktiga” sjuksköterskan
hade, och så var Lovisa färdig att med
lif och lust ägna sig åt vården af sina
tio häftigt insjuknade dockor. Ty lilla
Lovisa tyckte om massolyckor. Alla
tio dockorna bröto på en gång sina
ben, och Lovisa hade fullt upp att
göra med att spjäla, förbinda och trösta
de stackars jämrande patienterna. ”O,
o, hvad det gör ondt, stackars, stackars
mina små barn,’” jollrade Lovisa och
gick från den ena bädden till den
andra. Efter ett par timmars förlopp
voro emellertid alla tjugu benen
hopläkta, dockorna fingo gå ut och
promenera, men då inträffade det
bekymmersamma att de hade fått ondt i
magen hvarenda en. Man kan föreställa
sig hvilket arbete Lovisa hade med att
tillfredsställa dessa tio patienters kraf
på lämplig och noggrann vård. Efter
magkatarren fingo de lunginflammation
— lilla Lovisa rent af frossade på
olyckshändelser och sjukdomar.
”"Då tant Elna får ondt i magen och
bryter af sig armarna och benen ska
jag komma och sköta tant!” utropade
Lovisa glädjestrålande.
Perspektivet var just icke lockande
för tant Elna, men lilla Lovisa öppnade
det med hänsynslös sjuksköterskefröjd.
Den leken kunde Lovisa aldrig
tröttna på; långt efter sedan mamma
tillfrisknat och ”syster” lämnat
hemmet gick hon omkring i sin lilla mössa
och pysslade med sina sjuka dockor.
Och det egendomliga inträffade att
Lovisa, hur mycket än för öfrigt lekar
och sysselsättningar växlade, dock
alltid bibehöll sin kärlek för
sjuksköterske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
