Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
878
kallet, endast att hennes sympatier med
åren fingo andra uttryck.
Det var ej längre sina dockor hon
skötte; hvar hon såg ett djur eller
människa lida, kom hon genast och
bragte lindring med sin mjuka,
smekande hand. Och när mamma eller
tant Elna hade hufvudvärk, brukade
Lovisa sitta hos dem timme efter
timme, tyst som en ande och påpasslig
som en riktig liten sjuksköterska. Då
hon blef äldre, var det som om hon
kommit i besittning af något slags
slagruta med hvilken hon letade sig fram
till sjuka i grannskapet, och intet nöje
i världen kunde för henne vara större
än att sitta hos en sjuk gumma och
trösta henne och tålmodigt lyssna på
berättelserna om alla hennes krämpor.
Ingenjören var mycket stolt öfver
sin lilla Lovisas märkvärdiga bedrifter
bland de sjuka, men då Lovisa började
tala om, att hon en gång, då hon blef
stor, skulle bli riktig sjuksköterska, då
svarade han blott med ett litet
skämtsamt, nedlåtande skratt. En sådan idé!
Lovisa skulle naturligtvis vara i
hemmet, tills hon gifte sig — hon skulle
vara hemmets solsken och glädje, ända
tills den stund komme, då någon annan
finge större rättighet öfver henne än
far och mor. Ingenjören suckade vid
tanken på denna stund, som han dock
ansåg oundviklig. Hvad
sjuksköterskefantasierna beträffar, skänkte han dem
icke ens en suck; de skulle nog dunsta
bort, hans ingripande förutan.
Men en dag strax efter sin
konfirmation inträdde Lovisa i faderns
rum och öfverraskade honom med att
lågt och bestämdt säga:
”Pappa lilla, jag har nu slutat
skolan, och det är tid att tänka på min
framtid. Jag vill därför med ens säga
MATHILDA ROOS
dig att, så snart jag har åren inne,
önskar jag få bli sjuksköterska.”
Ingenjören såg först förbluffad på
det lilla bestämda, allvarliga ansiktet,
men så skrattade han till det vanliga
skämtsamma, nedlåtande skratt han
brukade ägna Lovisas
sjuksköterskeideer.
”Nej, hör du, mitt pyre!” utbrast
han och klappade Lovisa på kinden,
”du vill bli! Men för att bli något,
måste man först vara någonting. .-.”
- ”Och är jag inte det, pappa? Ar
jag inte en ung kvinna, som börjat mitt
lif och som vill försöka göra det bästa
af de pund Gud gifvit mig?”
Ingenjören stirrade ännu mera
förvånad på sin dotter. Hennes allvarliga
bestämda min kom likheten med
farmodern att framträda skarpare än
vanligt — litet väl skarpt till och med.
”’Jo, mitt barn. Men du är ännu
alldeles för ung för att bestämma något
för framtiden. Låt det gå en fem år
t. ex., kom igen då, har du alltjämt
samma önskan, så få vi se.”
Lovisa svarade ej; hon böjde blott
på hufvudet och lämnade fadern.
Sedan talade hon ej mera om saken.
Under de följande fem åren var hon
en mycket flitig och verksam ung
flicka; hon gick igenom olika kurser,
hon studerade läkare- och
sjuksköterskeböcker och hade dessutom tid att
vara hemmets sol och glädje, ensam
som hon nu blef med föräldrarna.
sedan Ivar farit till Uppsala för ar
studera.
Men på dagen och timmen fem år
efter det ofvannämnda samtalet med
fadern stod Lovisa inne hos honom
och förnyade sin bön.
”Nu har den tid gått, som pappa
satte ut för att jag skulle pröfva mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
