Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
934
Men Mariannes pappa, han som inte
ville gifta sig med min mamma, han
hade i alla fall lämnat pengar åt
mamma, och det var papper på, att det
skulle vara till Mariannes uppfostran.
Det förstås att far tog först de där
pengarna, och det var dem, han
började sina affärer med. Jag antar, att
han gifte sig med mamma för just
pengarnas skull. Han trodde väl, att han
skulle kunna få behålla dem.’’
”Han kunde väl också ha varit kär
i er mamma, ”” sade herr Byström
försonande.
”"Kär? Han? Nej, det hörs, att
herr Byström aldrig har sett far. Och
för resten brukar väl inte manfolk bli
kära i ett fruntimmer, som har ett
oäkta barn.”
Ann-Marie såg på honom med ett
visst uttryck af världsklokhet.
”Hvarför skulle inte det kunna
hända ?”
”Pyttsan, som moster Emma skulle
säga. Vet herr Byström, det tror jag
inte, för jag har väl sett litet, jag också.
I alla fall tycker jag om min mamma,
fast jag inte kommer ihåg henne. Men
hon ser så snäll ut på porträttet. Och
hon är så vacker, fast det inte syns
på mig just. Men Marianne är lik
henne. Ann-Marie lät smått triumferande.
Herr Byström tycker ju själf, att
Marianne är vacker ?”
""Ja, ”” svarade herr Byström
beredvilligt. ”Men det är ni också just nu.”
Ann-Marie blef blodröd. Hon vände
sig bort, så att han endast såg henne
i halfprofil, och han kom med ens att
undra, hur hennes ögon kunde se ut
just i detta ögonblick. Han skulle velat
luta sig fram och ta henne om hufvudet
för att få se det, men han gjorde det
ändå icke, utan satt stilla som förut.
ULRIK UHLAND
”Sen träffades vi inte så ofta, men
Marianne var hemma i Västervik om
somrarna, och då hade vi förstås roligt.
Men hon stod aldrig i boden eller
sådant, förstår herr Byström, för hon
och far voro just inte kontanta och
hon var så fin mot mig. Han tyckte
väl inte om, att hon hade kräft igen
pengarna. Fast det var då inte hon,
som gjorde det, utan det var
förmyndaren. Det var samma en som jag har.
Han vet nog, hvem som var hennes
pappa, tänker jag, för annars hade
han väl inte brytt sig om det. Är det
inte konstigt att jag har en förmyndare,
som har varit landshöfding?’”
Ann-Marie betraktade åter herr
Byström.
”"Nej. Ni får kanhända en man,
som är landshöfding.’”
Det roade honom att se, hvilken
förändring hennes ansikte undergick
vid hans ord. Först såg hon förvånad
på honom, men så fick hon ett
uttryck nästan af indignation.
”Usch, så herr Byström säger.
Han, som är så otäckt snål. För resten
vill jag inte ha någon man.”
"Inte det? Hvarför det då?’
Ann-Marie satte händerna under
hakan och tittade in i brasan. Hon kröp
in i hörnet, så att hon satt bekvämt
med armbågarna mot sina knän.
”"Nej, för om någon skulle fria till
mig, så önskade han förstås, att han
bara fick de åtta hundra tusen och
slapp mig.’”
”Tror ni inte, det kunde finnas en
och annan, som önskade tvärtom ?”
Ann-Marie tittade på honom från
sidan, men utan att vända på sig.
”Då skulle han önska, att han fick
mig och slapp de åtta hundra tusen?
VSJa ”9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
