Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅAN VÄSTERVIK
satta hörnet af den breda ottomanen
och satte sig riktigt bekvämt. .
Det var varmt och behagligt i
ateljén, ty brasan, som sprakade i
kakelugnen, var den andra i ordningen, och
som herr Byström hade kasserat in sex
hundra kronor för konsul Ljungströms
porträtt, hade han skyndat sig att köpa
ett dörrdraperi af grön sammet, som
Ann-Marie för tillfället hade som
bakgrund, ty ottomanen stod mot väggen
vid dörren. Draperiet hade gifvit hela
rummet en viss varm och ombonad
prägel. Det snöade ute, och solen
syntes alls icke till. Genom fönstret
föll en grå och kall dager, men skenet
från de brinnande vedträden lysa ändå
värmande upp det hela.
Ingen af dem sade någonting på
en lång stund. Anton Byström
betraktade fortfarande Ann-Marie. Hennes
röda hår gjorde sig så utsökt mot det
gröna draperiet.
”Tror herr Byström verkligen, att
de komma att tycka om taflan?”
frågade Ann-Marie till sist.
"Det har ni nu frågat en del gånger,
det är väl så där femtio på en slump.’”
”Ja, men det är så roligt, när herr
Byström säger ja.”
Ann-Marie försjönk åter i
funderingar, och han satt fortfarande och
tittade på henne. Hvad tänkte hon på,
undrade han plötsligt. Hon hade dragit
upp fötterna under sig och hon höll
händerna sammanknäppta i sitt knä,
medan hon oafvändt såg på elden,
tydligen försjunken i djupa
kontemplationer.
”Hvad sitter ni och funderar på ?”
”Jag tänkte på Magnus och
Marianne. Tycker inte herr Byström det
är konstigt med folk, som förlofvar
sig? ”
933
”Nej, det tycker jag inte. Men i det
här fallet får jag erkänna, att det var
en smula röfvarromantiskt. Hvem var
det, som hittade på den där idén att
gå och inte vara släkt egentligen ?”
"Det var förstås Marianne. Det
har alltid varit hon, som har hittat på
allting. Och jag har alltid gjort som
folk har sagt.”
”Det var verkligen beskedligt. Gör
ni alltid det?”
"Nej, bara när det är någon, som
jag tycker om.”
”Det vill säga, att då tycker ni om
mig också. För nog har ni gjort, som
jag har sagt.”
Anton Byström smålog för sig själf.
Aldrig hade han kunnat drömma om
en modell, som varit mera lydig och
nitisk än fröken Berthelsen från
Västervik.
”Ser herr Byström.” — Ann-Marie
hade tydligen icke fäst sig vid hans
fråga, eller kanske hon ändå hade det,
ty hon var litet rödare än nyss. ”Jag
har alltid tyckt så förskräckligt mycket
om Marianne. När jag var liten, då var
hon alltid precis som en mamma för
mig, fast hon bara var två år äldre än
jag. Och sedan, när hon flyttade till
professorskan i Uppsala för att gå i
skolan, då tyckte jag, att det inte var
värdt att lefva en gång, för då fanns
det inte en kristen själ, som brydde
sig om mig.” Hon såg flyktigt på herr
Byström. Det låg ett melankoliskt
uttryck i hennes vackra ögon, som han
aldrig hade observerat förut, men som
rörde honom. Hon kunde bestämdt
vara ledsen, om så var, lilla Robinson.
”Men hur kom det sig, att bara
hon fick fara till Uppsala, och inte
ni?” frågade han.
"Nej, för jag hade inga pengar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
