Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 GUSTAF AF GEIJERSTAM
ket jag ville gifva. Det var lektyr, som
gick igen, bagateller, som jag
versifierat, onödigt strunt, som jag icke
trodde på själf. Hvarje dikt, som går
personlighetens eget patos förbi, blir
en ljudande malm och en klingande
bjällra.
Detta var min ästetik då, och
kanske var den så god som någon
annan. Högtidligare än måhända tillfället
kräfde, kände jag mig till mods, när jag
lät dessa ungdomsalster gå upp i rök.
Jag drar en smula på mun, när jag nu
nedskrifver detta. Ty hvem är nog
ofördärfvad att icke le åt sin egen
ungdomlighet? Och dock — jag skulle icke
önska, att jag då kunnat betrakta mig
själf med ironins själfkära
öfverlägsenhet, den mask, som är så lätt att
anlägga och duperar så kraftigt.
Ofruktbar hade då denna handling varit,
hvilken dock i min utveckling
betydde mera än mycket af skenbart
större vikt.
Till mitt beslut medverkade som
sagdt undomsvännens kritik. Men äfven
en annan sak kom till. Jag minns
nämligen, att jag i dessa dagar kom att
första gången läsa en bok af Emile Zola,
och denna bok var ”L’Assommoir’’.
Som en andlig jordbäfning gick detta
verk genom min själ och stärkte hatet
mot det betydelselösa. Makten i dess
patos hjälpte mig att göra en brasa af
mina pojkårs författarskap.
Emellertid gällde det nu att fortsätta.
Det var ju ej fråga om att enbart rifva
ned. Efter de dagars rus, då jag njutit
af min stolta handling, kommo många
slitsamma dagar och nätter, då det gällde
att finna en ny väg. Det var öde och
tomt i mitt skrifbord. Men jag hade
ju icke uppgifvit hoppet att skapa min
jord för mig, och det lyckades mig
sannerligen icke med sju
skapelsedagar. Allt det arbete och all den
osäkerhet, hvilken skall öfvervinnas med
arbete och åter arbete, hur jag kastades
fram och åter mellan framtidstro och
fullkomlig uppgifvenhet, allt detta
tillhör icke denna del af mina minnen.
Jag hade ju lärt mig, att det gick an att
bränna, hvad som var ofullkomligt, och
det säger sig själft, att jag ofta
begagnade mig af den lärdomen. Men jag
hade då ännu icke lärt mig, att dikten
är annat än plötslig inspiration: ett
lifslångt, aldrig tröttnande inre arbete.
- Den närmaste frukten af den stora
eldsvådan i min kakelugn blef
emellertid ett nytt häfte försök. Det bar titeln
”Strödda utkast” och blef till under
åren 1879 och 1880. Detta häfte har
jag gömt, och när redaktören för denna
tidskrift bad mig se efter om jag icke
hade något i mina lådor af otryckta .
ungdomsalster, gjorde jag så och fann
det häftet.
Jag har läst det på nytt, och jag
måste tillstå, att den första frukten af
mitt heroiska beslut att bränna
skeppen bakom mig icke var lysande.
Läsaren kan i efterföljande utkast, hvilka
båda stamma från denna lyckligtvis
outgifna bok, lätt öfvertyga sig därom.
Att den icke utkom, berodde
emellertid icke på mig. När den var färdig,
var jag fullt öfvertygad om, att jag då
fullbordat ett icke oäfvet debutarbete,
och full af de förväntningar, hvilka
pläga finnas hos debuterande författare,
sände jag häftet, så prydligt renskrifvet,
som det var mig möjligt, till Stockholms
dåvarande litteräre förläggare Jos.
Seligmann, utgifvare af Snoilsky,
Bäckström och Wirsén.
Efter en icke alltför lång mellantid
återsände emellertid Seligmann
manu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
