Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 GUSTAF AF GEIJERSTAM
minnet af dem, som lågo där, gjorde
tanken på förvildning än starkare.
Jag tyckte om att gå där, fast mina
tankar på denna plats alltid fingo en
bitter anstrykning. Detta, som kostat
så många tårår, så många
ärebetygelser, så mycken ståt och så mycken
sorg, låg här gömdt och glömdt. Gräset
växte däröfver i sträfva tufvor.
Det var en e. m., jag steg dit öfver
’stättan — portens rostiga lås hade på
länge ej varit öppnadt — och satte mig
ned med ett slags begär att försjunka i
dessa otämda klagosånger, som vinden
hviskade fram, där han prasslade
mellan de år från år kvarliggande löfven.
Jag kom från den nya kyrkogården
med dess friska blommor och vårdade
grafvar, till denna, som ingen vårdade
sig om, och en berättelse föll mig i
sinnet och fick en betydelse, som den
aldrig haft förr.
Det var en e. m. en höstdag i Paris.
Den svenske pastorn satt på sitt
ämbetsrum. Då knackade det på hans
dörr, och en blusklädd man med ett
förstördt utseende begärde att få tala
med honom. Pastorn tog åt fickan för
att affärda honom med ett par sous.
Mannen tycktes ej märka det, utan
drog i stället fram ett smutsigt papper,
som han räckte honom.
Det innehöll endast: Herr pastor!
Jag är sjuk och nödlidande. Om ni ej
vill följa budet, måste jag dö utan ett
ord till tröst. Rädda mig kan hvarken
ni eller någon annan.
Namnet därunder var alldeles
oläsligt.
Pastorn betänkte sig ett ögonblick.
Han kände Paris dåliga kvarter där
sådana som han där vid dörren uppehöllo
sig. Det hela kunde vara en snara för
att få plundra honom.
Men då borde det var skrifvet mera
nödgande, mera påträngande. Han :
satte hastigt på sig öfverrock och hatt,
gaf mannen en vink, och de följdes
tysta åt utför trapporna.
De gingo genom flere för pastorn
alldeles obekanta gator. Byggnaderna
voro i allmänhet höga, men ej
inbjudande, gatorna raka och breda. På
båda sidor om den, på hvilka de nu
befunno sig, voro husen alldeles lika,
hvitrappade, af ett soligt, snyggt
utseende.
Här förde honom hans vägvisare in
genom en liten port. Pastorn steg
baklänges, när han kommit in på gården,
och kastade en misstrogen blick på sin
ledsagare. Gården var till hälften
uppfylld af tält, där människor af uslaste
sort, varelser så förstörda till kropp och
själ, att de nästan förlorat karaktären
af människor, visade sig i
tältöppningarna. Halfklädda kvinnor och
fullkomligt nakna barn, mörka karlar,
liknande hans följeslagare, sutto öfverallt
omkring på marken eller vandrade
förbi hvarandra i slö likgiltighet. Den
andra hälften af gården var upptagen
af en barack, och den ståtliga fagaden,
som vette åt gatan, var en slät tvärvägg.
Här fick man bo för så godt som intet,
till och med mot pant. Däremot
fästades intet afseende vid bekvämligheten.
Det uppstod en viss rörelsé och
något mummel, när pastorn och hans
följeslagare visade sig. Dock tillätos de
obehindradt att passera. Den stumme
vägvisaren pekade på ett slags dörr,
där man nästan fick krypa för att
komma igenom. Där innanför var en
lång gång och vid slutet af den ett
rum, uppfylldt af sängar. Längst bort
i ett hörn af rummet låg en ung man
på en säng, och pastorn antyddes
ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
