Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LONDON 57
hufvudgata. I bakgrunden ser man
dockorna som ligga mörka med ett
stort och rostigt järnskrof af en
urlastad ångbåt, som kommit från
Ostindien. Man möter ett par färgade
sjömän, som gjort en rond kring
krogarna i närheten och vända hem till
sitt fartyg under högljudt gräl. Deras
ögonhvitor rulla och de tjocka
negerläpparna hänga tunga, slappa och
köttiga, påminnande om en rutschbana,
utför hvilken de mustiga svordomarna
halka ner och ut i natten och mörkret.
Efter en tio minuters promenad är
man åter ute på Whitechapel Road,
man kastar sig upp på första bästa
omnibuss, som för en tillbaka genom
en utdöd City, genom Oxford street,
som nu ligger öde och öfvergifven.
Och när klockan i den katolska kyrkan
nära Hyde Park slår ett, står man åter
vid sin dörr, ser poliskonstapeln
passera och säga sitt: good night, sir.
Allt är tyst, så beklämmande tyst.
Ljudet af den sista omnibussen har för
länge sedan försvunnit ur hörhåll. Det
kommer öfver en en häftig känsla af
ångest, man vet ej hvarför, och man
blir stående med portnyckeln i hand
och längtar sig sjuk efter ett ljud att
fånga, en röst att höra, en mänska att
tala med. Och när man går med trötta
steg uppför de många trapporna till
sitt rum, vet man, att man i morgon
kommer att vakna med spleen i själen,
med ett tomrum i stället för hjärta,
men ett tomrum, rundt kring hvilket
ångest och förtviflan stå som tätpackade
gaser, färdiga att spränga in och fylla
det öde rummet och i ett förvandla det
till ett virrvarr, ett kaos af
sprängämnen.
Towerbron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
