Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDENS LILJA.
EN BERÄTTELSE FRÅN MYTERNAS MORGON.
ar SVEN LIDMAN.
MBetta är berättelsen om en hvit
5 lilja och en konungason från
2 Seria och det tilldrog sig
under solblommornas månad i konung
Iraks trettiosjätte regeringsår.
Det var i ”Den döda källans
lustgård” vid slottet Kanafe och det var en
morgon då timmarna voro blå och tysta
och de bevingade solandarna drucko
morgonens dagg ur de till offer sträckta
solblommornas kalkar.
I sofkammaren låg Seriakonungens
son sedan länge vaken och hans ögon
hade mätt tidens flykt med
solstrimmans gång öfver jaspisgolfvets rutor.
Åter hade en dag lyft sig ur dunklet
för att dö, åter sträckte människorna
sina drömmar och jorden sina blommor
mot ljuset och förvissningen. — Ännu
hade icke vindarna lämnat sina grottors
hvila och allt bar en stilla grynings
höga och förbidande ro.
Dunklet var redan dödt, men ännu
anade dagen intet af middagstimmans
stränga glöd och den sjunkande
skymningens svårmod. — —
Solfjäderfläkterskorna hade
slumrat in i gryningens frusna trötthet med
de bleka kinderna stödda mot
sängbaldakinens = fötter, hvars förgyllda
griphufvuden liksom höggo sina
näbbar i deras tunga hårkronor.
”Aram! Aram!”
Hvem =<:ropade <:konungasonens
namn? — Och den unge reste sig
lyssnande i bädden.
Men åter hörde han intet annat än
de små slumrerskornas lätta, liksom
ännu i sömnen af fruktan återhållna
andedrag och fjärran från lustgården
påfågelhannarnas lockrop. — Genom
rummet surrade ett stort gyllene bi
slående mot takets blomstermålning och
väggfältens infällda rubinrosor, utan att
finna gryningens blomdoft och honung
— ängsladt, hjälplöst och förvirradt. —
Aram reste sig leende och mildt ur
sängen och i det han infångade den
vilseflugne i sin mantel, bar han
honom ut genom dörren och släppte sin
fånge i det han själf blef stående på
det öfversta trappsteget, skådande ut
öfver lustgården.
Gryningens friska och
glansdruckna öfvermod brände plötsligt hans själ
med. sin grymhet och han kände åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
